Bengt är uppvuxen på Ultuna, där hans pappa var växtförädlare. Bengt tog studenten 1944, och gick officersutbildning inom kavalleriet.
– Då hade man hästar, och vi var nån sorts ryttare/jägare, skrattar Bengt. Han fortsatte som reservofficer i flera år innan kavallerierna avhästades. Efter lumpen blev det jordbrukspraktik – en förutsättning för studier vid Lantbrukshögskolan. Han jobbade med allt från betupptagning i Skåne till jordbruksarbete i Mälardalen.
– Jag har verkligen sysslat med olika ting här i livet, säger Bengt som gärna minns studietiden, och berättar om skidturer, skridskoåkning, exkursioner och fotvandringar med naturintresserade jämlikar i det gamla Ultuna.
– En härlig tid! Det fanns ett särskilt umgängesmönster bland oss som läste där på den tiden.

Han tog agronomexamen 1952, och eftersom han tyckte det var ”eftersträvansvärt” att forska fick han ett uppdrag rörande höstoljeväxters övervintring. 1960 doktorerade han på sitt arbete som bland annat gick ut på att mäta temperaturen hos övervintrande grödor, mikrometeorologi. För det krävdes särskilda instrument, vilket gjorde att australiensiska forskare fick upp ögonen för hans arbete. Bengt erbjöds forskartjänst i Australien och reste dit 1967 på vad som blev en mångårig forskningsresa: tolv år som ”Senior principal research scientist” i Canberra. Särskilt fascinerades han av att australiensarna hade en annan syn på forskning/vetenskap än hans tidigare lärosäte, ett helhetsperspektiv.
– Det tyckte jag var väldigt spännande. Inom SLU var gränserna mellan disciplinerna starka.

Ett av projekten, Develope the North, skulle utveckla betesmarken i norra Australien efter japanernas bombning av Darwin under andra världskriget.
– Vi introducerade en ny baljväxt som skulle skapa mer protein. Men då fick ett tropiskt ogräs ny livskraft och konkurrerande ut baljväxterna. Ja, det var ett vågstycke! Då hade man inte samma insikter i vad som händer när man förändrar flora och fauna. I dag har turisterna och kängururna tagit över ”The North”, säger Bengt som har många trevliga minnen från den tiden trots att projektet inte helt lyckades. Han förflyttade sig över hela kontinenten, och gjorde som ”Linnéföljare” egna exkursioner för att samla fjärilar och växter. Han berättar om ett rikt umgängesliv och improviserade middagar på fantastiska stränder då man plockade färska ostron direkt från klipporna. 1978 återvände han till Uppsala och en ny tjänst som professor i växtodling vid SLU.
– Jag är road av undervisning och har lagt mycket tid på att utveckla den, säger Bengt.

Han gick i pension 1992 som professor emeritus, och blev jubeldoktor vid SLU 2010. Fortfarande ägnar han sig åt forskning i växtodling, och skriver en och annan uppsats. Men det stora engagemanget i dag är planerna på en ny bro över Fyrisån, söder om Ultuna.
– Bron vid Ultuna är ekologiskt vansinne, säger Bengt med kraftfull betoning på varje stavelse. Han anser att SLU och Uppsala universitet är alldeles för lama i debatten om området.
– Våra universitet har både kompetens och sakkunskap, men är alltför lågmälda i att framföra dessa i den allmänna debatten, säger Bengt, som i 90-årspresent önskar sig därför en organisation inom universitetet som sammanställde ekologisk kunskap till starka argument för naturskydd, och sedan saluförde dem på ett kraftfullt sätt.