P-O Qvist är född i Borlänge, och växte upp i Hagalund, ett område där det i huvudsak bodde tjänstemän i det strikt hierarkiska Borlänge.

– Vi ungar låg i ständig fejd med barn från Bullermyren, som var ett mer proletärt område. Folk som bodde där jobbade antingen på Domnarvet eller vid Kvarnsvedens pappersbruk, säger P-O Qvist.

Hans egen pappa var verkmästare på byggen runtom i landet.

– Mamma och han träffades när han kom till Krångede i Ragunda socken i Jämtland när kraftverket där skulle byggas i början av 30-talet. Det var många unga människor som möttes i sådana sammanhang på den tiden.

P-O Qvist gick gymnasiet i Östersund, matematisk gren på reallinjen i Wargentinskolan därför att han en tid tänkte bli naturvetare. Han var med och representerade sin skola i gymnasietävlingen Vi som vet mest.

– Vårt lag blev bäst i hela Sverige. Att ha vunnit i Vi som vet mest är något – kanske det enda – som jag har gemensamt med Per Ahlmark.

Han hade senare planer på att bli journalist och sommarjobbade som reporter på Östersunds-Posten. Från den tiden minns han särskilt tidningens telefonist för hennes osvikliga förmåga att skriva dödsrunor:

– Hon var helt suverän på det.

Hit till Uppsala kom han 1967 för att plugga. Han bodde en tid på Studentvägen innan han flyttade till Sommarro där han bor än i dag. Sin militärtjänst gjorde han vid F16, på flottiljens väderavdelning.

– Det var en ganska avspänd tillvaro. Jag handritade kartor och gjorde väderobservationer. Även om meteorologerna där hade kaptens grad var de väldigt omilitäriska.

P-O Qvist läste först litteraturvetenskap och senare filmvetenskap. Under den här tiden inledde han sitt långa engagemang i Uppsala Filmstudio. Han arbetade även med tidskriften Filmhäftet åren 1974 till 1989.

1986 doktorerade han på en avhandling om svenska landsbygdsfilmer ur idéhistoriskt perspektiv. 1995 kom en bok om svensk 30-talsfilm, ”Folkhemmets bilder”.

– Jag ville göra rent hus med de vanföreställningar som rådde om 30-talsfilmer som ”pilsnerfilmer”. I själva verket uttrycker filmerna tydligt tanken om folkhemmet, säger P-O Qvist, som roat konstaterar att både boken och avhandlingen kommit att åberopas mer av till exempel historiker och etnologer än av andra filmvetare.

Under åren har han haft en projektanställning vid Uppsala universitet, där han samarbetat i ett tvärvetenskapligt projekt med bland andra sociologen Ulf Boethius.

– Det handlade om ungdom och modernitet. Ungdomsbegreppet brukar anses som ett efterkrigsfenomen trots att det redan på 30-talet fanns ansatser till en ungdomskultur som tar sig uttryck i swingpjattar och Nalensnajdare, säger P-O Qvist som även arbetat vid Svenska Filminstitutet.

Under ett par decennier medarbetade han också på UNT:s kultursida där han recenserade böcker om film. Senare redigerade han ”Svenska skådespelare i film och tv 1897–2000”.

P-O Qvist har även jobbat med film praktiskt: långfilmen Mot härliga tider 1983 i regi av Kjell Jerselius med Jan Malmsjö, Anki Lidén och Pia Green i rollerna.

– Jag tyckte det var intressant att få uppleva skådespelarnas yrkessituation inifrån, inte minst deras osäkerhet. Många skådisar behöver en snuttefilt, och som sådan fick jag delvis fungera ibland, säger P-O Qvist som fungerade som scripta och regiassistent.

Fortfarande är han engagerad i Filmstudion, och resten av sin tid delar han mellan släktforskning och Upsala-Lenna museijärnväg. Släktforskningen är ett stort intresse. Han har superkoll på de flesta anfäder och -mödrar, och kan därför berätta att han och jag är avlägset släkt med varandra.

– Mamma kom från Ragunda i Jämtland. I den trakten var det många kusingiften så jag är dessutom släkt med mig själv många gånger om, skrattar P-O Qvist.