Gunnar Englund är född i Bollnäs och växte upp i Storuman. Pappa var postmästare, och mamma jobbade en tid på telegrafen.
– Miljön var inte superkulturell. Det var mamma som svarade för min intellektuella input, säger Gunnar Englund som själv intresserade sig för musik. Han spelade piano ”mer och mer ivrigt”, och ville gärna bli musiker.
– Än i dag vet jag inte varifrån jag fick den idén, säger Gunnar Englund vars föräldrar inte var överlyckliga över sonens framtidsplaner.

Också rektorn på gymnasiet grep in. Han tyckte Gunnar skulle slå musikeryrket ur hågen. Men 1957 kom han in på Kungliga musikhögskolan i Stockholm. Än i dag minns han den måltid han åt efter intagningsbeskedet, en av sina lyckligaste i livet: en tallrik risgrynsgröt med mjölk på Ringbaren i Umeå.
– Det var ett Herrans under! Det var fantastiska år, säger Gunnar som tillhörde samma årskull som Eskil Hemberg och Monika och Carl-Axel Dominigue.
Efter sin examen fick han tjänst som organist i Kristine kyrka i Falun, där han jobbade i fem år.
– Där hade jag alla resurser. Det satt en kör och väntade när jag kom.

På fritiden spelade han blockflöjtskvartetter med vänner, och intresset för äldre musik började spira. När han tillträtt en tjänst i Spånga blommade det upp på allvar. Det var också då han mötte sin blivande hustru.
– Jag skulle ta över en kör. Vid vår första träff dök bara tre av medlemmarna upp. En av dem var Barbro.
Under Spångaåren började han på allvar intressera sig för tidig musik, från medeltid och renässans. Han berättar om ett rikt musikliv i det lilla formatet, om lockande ”nya” instrument som krumhorn, sinka och viola da gamba.
– Det var en härlig tid. Alla var så entusiastiska över den tidiga musiken. Eftersom det saknas anvisningar för hur musiken ska spelar blir man medskapande på ett helt annat sätt. Jag är glad att jag fick vara med om den vågen, säger Gunnar Englund som 1979 bildade Föreningen för tidig musik.

Efter tiden i Spånga började han som organist i S:t Görans kyrka i Stockholm. Där startade han Renässanskören, där man spelade, sjöng och framförde danser.
– Efter en tid hade jag insett att sång och instrumentalmusik hörde så intimt ihop att man hela tiden borde utöva de två konstarterna tillsammans. Jag tyckte också att man inom kyrkan borde komplettera sången med tidiga musikinstrument eftersom man faktiskt framför så mycket gammal musik just där.

Åren innan pensioneringen var han organist i Helga Trefaldighets kyrka, med stora prästgården i Gamla Uppsala som tjänstebostad och Ane den gamle i en av Kungshögarna som närmsta granne. Han talar med värme om den tiden, om dåvarande kyrkoherden Kerstin Berglund och om det stora utrymme som musiken gavs. I dag driver han firman Englunds Tidig musik, med konstnärlig och pedagogisk verksamhet.
– Det känns viktigt att dela med mig av mina erfarenheter.

Ett sätt är de kurser i Tidig musik som han arrangerar i ett gammalt jaktslott i provensalska Bargemon tillsammans med hustrun, i sommar för 18:e gången. Paret håller även liknande kurser i Uppsala. Han ägnar sig också åt konserter med egen kör och ensemble, och åt att komponera musik för renässansinstrument och sång. Gunnar har också satt upp miniatyroperan Kejsarens nya kläder i Stockholm och Uppsala. På sistone har han arbetat med att tonsätta dikter av mystikern Johannes av Korset; såväl han som hustrun konverterade till katolicismen för tio år sedan..
– Och jag grunnar just nu på en annan H C Andersen-berättelse, Den fula ankungen som balett, säger Gunnar Englund som hoppas på att få fortsätta med musiken länge än.