Torsten var chef för Uppsala kommuns skolor 1987 – 1998.
Han var både visionär och praktiker, hängiven att reformera skolan, och hade ett stort samhällsengagemang. Hans andra främsta drivkraft var samarbetet med rektorerna. Han hade tilltro till oss och trodde under senare år på en skolkultur där lärare undan för undan tog allt mer ansvar för verksamheten, men att det också skulle kräva förändringar i de yttre förutsättningarna och i styrningen av skolan.
Torsten beskrev att vara rektor var, att skapa en balans mellan att stå i spetsen för ett förändringsarbete och samtidigt väcka förtroende och gillande hos personalen. Vi fick konstruktiv kritik och råd, och inte minst uppmuntran och feedback som stärkte och gav oss känslan av att flyga, och - vi kunde lita på att han fanns där för oss när det blåste.
Skrapan (Lundellska skolan) ertappades vid ett tillfälle av miljökontoret med otillåtna kemikalier i giftskåpet. Som NO-lärare och facklig företrädares ställdes jag (Björn) till svars inför rullande TV4- kamera, och erkände skulden. Det kändes bra att efteråt få skolchefens stöd och uppmuntran!
Första veckan i juni 1995, några månader efter mitt tillträde som rektor för Skrapan, läste jag (Gunilla) i UNT att skolan som en av två skolenheter skulle läggas ner. Som erfaren byråkrat blev jag osäker, kunde jag i opposition mot skolstyrelse och skolchef, strida för Skrapans överlevnad? Torsten konstaterade lugnt: ”Det är klart att du ska försvara din skola-”
Hans positiva inställning till livet och till sina medmänniskor kom också arbetskamraterna till del. Han hade värme, omtanke och klokskap, och var nästan alltid glad. – Till sin familj och sina närmaste gav han en oändlig mängd kärlek.