Han hade inga syskon och föräldrarna dog tidigt. Efter uppväxtår i Torsång kom Åke att blomma ut i vänkretsen och i en framgångsrik karriär.
Gymnasietidens kyrkliga engagemang ledde till teologistudier i Uppsala. Han konverterade till katolska kyrkan. Efter universitetsanställning handplockades han till att ansvara för påvebesöket 1989. Han fick en hög lekmannaposition nära biskop Hubertus, som blev en betydelsefull person för Åke.
Åke tilldelades den påvliga San Silvesterorden för sina insatser att stärka det katolska stiftets ställning. Påvebesöket skapade uppmärksamhet kring katolikernas närvaro i Sverige. Åke tog strid för religionsfriheten i förhållande till Svenska kyrkans särställning. Han stärkte det katolska stiftets roll i civilsamhället genom många förtroendeuppdrag, såsom i Sensus studieförbund, och genom att starta katolska folkhögskolor. Han var ordförande i Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation och i Uppsala länsbildningsförbund samt vice ordförande i Arbetsgivaralliansen. Under tiden som fristående konsult föreläste han och tog lobbyuppdrag.
Dessa uppgifter måste lämnas då han blev myndighetsdirektör. Som sådan stödde, bekräftade och utmanade han trossamfunden, där han ofta närvarade vid högtider. Med nyckelord som demokrati, respekt och tolerans tvekade Åke inte att stå för den värdegrund han var satt att arbeta för. Som myndighetens direktör ingick han i styrelsen för Stiftelsen Sveriges Nationaldag.
Åke var en mångfacetterad och talangfull person som rörde sig i många olika sammanhang. Han gjorde intryck. Han var orädd, ibland stridbar och alltid lojal med sina uppdrag.
Åke var omtänksam och vänlig, utan att vara undfallande, och ofta med en humoristisk kommentar på läpparna. Tidvis drabbades han av olika kroppsliga besvär men upprätthöll utan klagan gott humör. Han var en livsnjutare, en generös värd och en god vän för många.