Det känns självklart att Anders Ekboms mest älskade plats på jorden var ett öländskt fyrvaktarboställe på en udde i Kalmarsund. Fyren är en fast punkt och samtidigt en vägvisare för de som färdas i natten. Det sammanfattar vilken sorts människa Anders var: orubblig i såväl sanningsanspråk som vänskap och generös med sina breda kunskaper till andra.
Innan han sökte sig till medicinen hann han utbilda sig till både reservofficer och ingenjör och specialiserade sig först som kirurg och sedan epidemiolog, med betydande insatser både som forskare och handledare. Han engagerade sig även tidigt i forskningsetik.
I kölvattnet kring Macchiariniaffären fick Anders som Karolinska Institutets första vetenskapliga ombud uppdraget att forma ett nytt etiskt råd som proaktivt skulle belysa frågor kring etik och god forskningssed. Till detta rekryterade han inte bara ledamöter från olika fält inom den medicinska professionen, utan även en filosof, en jurist, en försöksdjurskoordinator, en teolog och en diktare.
Det speglar på många sätt Anders egen personlighet. Hans kunskaper och intressen hade en enorm bredd. Han kunde diskutera politisk historia, några diktrader hos Stagnelius och enkla mellanmänskliga frågor med samma nyfikenhet och engagemang. Hans anekdotflora av egendomligheter ur såväl historien som samtiden tycktes outtömlig.
Men framför allt kanske det speglar Anders syn på hur viktigt det är att se till hela människan, med alla hennes önskning, drömmar och orosmoln. Hans hållning påminner oss om det alltför ofta bortglömda begreppet läkekonst, där patienten inte bara är summan av sina diagnoser utan framför allt en medmänniska att möta med den respekt och vördnad som livet avkräver oss.