Anders och jag träffades redan på 1950-talet när vi gick på Uppsala Högre Allmänna Läroverk (numera Katedralskolan). Vi var båda lite tafatta bondsöner. Anders pendlade dagligen från Vassunda och jag åkte hem till Håtuna varje helg. Vi träffades igen när vi började på Tandläkarhögskolan. Vi fortsatte sedan åt olika håll i landet.
Jag hade sedan som tandläkare stor nytta av Anders som då gått vidare som läkare och blivit öron/näs och halsspecialist på Akademiska sjukhuset. En tjänst han blev trogen hela yrkeslivet. Både jag och de patienter jag remitterade till Anders uppskattade hans professionella kunnande, varma och vänliga omhändertagande.
Jag och min fru har känt varmt för den vänskap som utvecklats genom åren med Anders och hans fru Eva. Jag kommer att sakna de telefonsamtal som Anders och jag ofta hade. Samtalen kunde bli långa, men det var samtal. Nu blir det tomt!
Både jag och min fru förstår och deltar i familjens stora sorg. Anders fru Eva sade så vackert att Anders var så lätt att leva med, han krånglade aldrig. Jag och Eevi kommer att sakna Anders värme, omtanke, medmänsklighet och inte minst hans varma humor.