Under i stort sett hela min sista tid i tjänst vid Uppsala universitet var jag 1991-2011 chef för studerandebyrån vid universitetets förvaltning. I mina arbetsuppgifter ingick att vara samtalspartner för och rådgivare åt institutions- och programledningar när det gällde studentrelaterade frågor. En av de institutioner jag hade mest kontakter med var psykologiska institutionen, till vars psykologutbildning studenter hade sökt sig med många olika erfarenheter och målsättningar.
Annika Sjöblom Wennberg var en av de institutionsföreträdare jag hade många, långa och givande diskussioner med. Hon hade, med sin långa erfarenhet som yrkesverksam psykolog, ett starkt engagemang för psykologutbildningen som yrkesutbildning och de krav den ställde på sina framtida utövare. Jag uppskattade hennes utgångspunkter i våra samtal om uppkomna problem och lyssnade noga, liksom jag upplevde att hon lyssnade på och tog till sig mina mer byråkratiska argument.
Det var dystert att läsa att Annika nu gått bort. Riktigt bra samtal minns man länge och Annika är en av dem jag ännu har i extra ljust minne.