Arne kom till dåvarande Institutionen för tillämpad psykologi (ITP) vid Uppsala Universitet 1982 som den förste innehavaren av en professur i klinisk psykologi. Professuren var en ombenämning av en tidigare professur i tillämpad psykologi. Hans tillträde föregicks av en livaktig debatt huruvida en experimentalpsykolog skulle klara en professor i klinisk psykologi eller inte.
Som den mycket begåvade person han var startade han snabbt ett kliniskt forskningsprojekt i beteendemedicin. Projektet studerade hur personlighet (typ A-person el. Typ B-person) kan påverka stress hos individer. Han startade också ett projekt om schizofreni. Han var tidigare mycket känd över världen för sin grundforskning inom emotionell psykologi och psykopatologi och hans nya mer kliniskt tillämpbara forskning blev också snabbt internationellt känd. Han anordnade följaktligen en världskongress i beteendemedicin i Uppsala. Han var en unik forskare.
Arnes ankomst till ITP betydde ett stort lyft för den unga institutionens forskning och forskarutbildning. Antalet doktorander ökade liksom antalet doktorsexamina och besök av gästforskare. Arne utmärkte sig även för sitt stora intresse av och engagemang i ITPs grundutbildning. Han nämnde t.ex någon gång att han skulle kunna ha hela A-kursen i tillämpad psykologi. Han hade lätt för att engagera sig och var en professor som kände ett engagemang i institutionens hela verksamhet. Det var vi inte så vana vid.
Untertecknad var studierektor när Arne kom och blev senare prefekt för ITP. Vårt samarbete var ganska intensivt och välfungerande. Det kom bl.a till uttryck i de verksamhetsberättelser som vi årligen skrev och som vi fick beröm för från dåvarande dekanen Erik Wallin. Vi skrev dem verkligen tillsammans vad gäller avsnitten om grundutbildning, forskning och forskarutbildning. Till slut visste vi inte riktigt vem som skrev vad – men bra blev det.
Arne blev snabbt en central person vid ITP och deltog med liv och lust vid debatter på seminarierna. Han hade ibland en tendens att bli väldigt ivrig vilket kunde misstolkas men det visade bara på ett stort engagemang i positiv bemärkelse . Hans tid vid ITP innebar en positiv utveckling av utbildning och forskning
Arne var också en person som var mycket intresserad av samhälls- och kulturfrågor.
Privat var han omtänksam, uppskattade skämt och var lojal, rak och ärlig – en vänfast person. Jag är stolt och glad över att ha fått arbeta med honom – ibland blev vi osams men det gick ganska snabbt över som det ska göra i en ärlig och sann relation, där man lär sig något nytt hela tiden.
Jag saknar honom som en uppskattad kollega och som en god arbetskamrat och vän och jag sörjer att han inte fick finnas längre här på jorden. Mina tankar går till hans familj.