Vår älskade, fina och debattglade make, pappa, farfar och svärfar har tagit sitt sista andetag. Ett lugnt och fint avslut. Klar i huvudet in i det sista efter närmare 90 kraftfulla år. Inte illa för en diversearbetare som han: journalist, samhällsdebattör och fredsaktivist, som trivdes allra bäst när det blåste – gärna i motvind.
Vid Skellefteälvens kant formades hans underifrånperspektiv, som springpojke på Konsum och under sju somrar på Rönnskärsverken, innan färden gick till Uppsala. Där läste han, matematik, sociologi, teologi och träffade Anita i den ekumeniska studentrörelsen på Waldenströmska studenthemmet.
Men det var den vassa pennan som tog honom vidare. När Kristet Forum förlorade hälften av sina prenumeranter med den debattglade redaktören vid rodret erbjöds han en tjänst på Obs Kulturkvarten. Därifrån gick det vidare till Aftonbladet, TV2:s direktredaktion och jobbet som Radio Upplands förste lokalradiochef.
Det räckte inte riktigt. Med fredsaktivismen och folkrörelsearbetet i Kristna Fredsrörelsen, Liv & Fred-institutet och Missionskyrkan i bagaget klev han in i de ekande korridorerna på Arvfurstens palats. Där utmanade han, som politiskt sakkunnig på UD, i virkade slipsar och klapprande träskor, stela hierarkier och gamla sanningar i arbetet för nedrustning och en kärnvapenfri zon i Norden.
Han stod i Hebrons gränder, reste med FN i Afrika och vandrade i Costa Ricas regnskogar. Han var en obeveklig röst för flyktingars rättigheter och en radikal kulturdebatt – ibland från Bror Hjorts hus, kommunens kulturnämnd eller Gottsunda teater. Men hela tiden med Uppsala Missionskyrka som självklar bas och hela tiden sida vid sida med Anita.
Lika mycket som han slogs för stora frågor kunde han njuta av det stilla: en bok lutad mot en solvarm vägg på sommarstället i Norrbotten eller en bit Marabouchoklad. Han var kanske inte någon mästare i köket – men hans saft- och syltindränkta gräddtårtor är nästan lika berömda i släkten som hans engagemang gällande kärnvapen, försoning och ett rättfärdigt samhälle i världen – de tre saker han ville tala om innan han helt skulle förlora talet.
Bernt levde som han talade: uppriktigt, envist och varmt. Alltid med en klar blick, en busig glimt i ögat och en orubblig tro på människans förmåga. Ett lugn och ett gott, förnöjsamt humör – ända till sitt sista andetag. Fred över hans minne.