Birgitta föddes och växte upp i Hycklinge i Östergötland. Hon gick i realskolan i Kisa och därefter i Högre Allmänna Läroverket i Linköping där vi träffades och tog studenten i maj 1961.
Vår samvaro fortsatte i Uppsala, där vi alla tre läste efter studenten. Birgitta vikarierade först en tid som lärare och arbetade också som turistguide i Österrike. Hon tog en fil. kand. i tyska, konsthistoria och pedagogik. Senare kompletterade hon sin examen med nordiska språk.
En tid av arbete och familj följde för oss alla tre, men i mitten av 90-talet började vi umgås mera regelbundet. Birgitta hade nu fått arbete på Länsarbetsnämnden i Stockholm. Ibland gjorde vi utflykter till vår gamla lärdomsstad. Vi minns särskilt hur vi njöt av de nyutslagna kungsängsliljorna på ängarna söder om staden, eller hur vi drack choklad med vispgrädde i Gamla Uppsala. Oftast var det Birgitta som kom med roliga idéer hur vi skulle tillbringa tiden tillsammans. Hon var en duktig kock; när vi var hemma hos henne på middag hade hon alltid lagat nya och inspirerade rätter. Vi åt av den goda maten, drack vin och njöt av samvaron, pratade om högt och lågt, gladdes med varandra i lycka och framgång och sörjde tillsammans när livet stundom tycktes ofattbart mörkt.
När Birgitta drabbades av svår sjukdom var samhället nedstängt på grund av corona, och vi kunde inte längre träffas som vanligt. Till en början hade vi telefonkontakt, men övergick till textmeddelanden, då hennes tal efterhand blev allt sämre. Hon var flitig med sin läsplatta och vi kunde kommunicera in i det sista. Värme och klarsynthet präglade hennes välformulerade texter. Vi förvånades över hennes enastående minne och fortsatta engagemang i våra liv.
Birgitta var som person empatisk, intelligent, intresserad av människor, rolig och rättfram. Hon var inte rädd att säga ifrån, hon protesterade mot oförstånd och dumheter i tillvaron. I sjukdomen visade hon en enastående tapperhet, vågade se döden i ögonen och beskriva hur hon kände sig. Hon hade ett stort stöd av sin make och sina närmaste, och hann bara vara ett par dagar på hospice innan döden kom, säkert som en befriare.
Tårarna rinner när vi formulerar denna minnesruna. Men inga tårar kan ge oss Birgitta tillbaka. Vila i frid, och tack för nära vänskap genom åren.