Birgitta var lärare i filosofi, psykologi och svenska på Spyken i Lund och senare på Skrapan (Lundellska skolan) i Uppsala. Under åren med oss tog hon möjligheten att undervisa på alla sorts program, och värderade elevernas olika förutsättningar och inriktningar högt. Hon brukade tala om betydelsen av att medverka till att de öppnade nya dörrar. För henne var det särskilt viktigt att hjälpa dem till eget tänkande och ställa frågorna: ”Vad får det för konsekvenser om jag…” eller ”Vad är viktigt för mig?”. Hon ville också medverka till att eleverna fick tillgång till sin kreativitet, en egenskap som hon själv hade i rikt mått och som vi alla på skolan fick ta del av.
Hennes kunskaper och intressen var breda. Hennes bildning sträckte sig från antiken via Shakespeares dramer till dagens aktuella frågor, från hur vi ska förstå våra drömmar till Kants kategoriska imperativ. Skolans arbetsplan – en nyhet vid den tiden – var en utvecklingsplan av hennes hand.
Hennes språk var rikt på bilder, symboler och bevingade ord. Birgittas språk påverkade skolkulturen. Hennes associationer och infall var tankeväckande och förmedlade ofta en ny dimension till elever och arbetskamrater, till exempel när hon uttryckte att eleverna ser lärarna som en omätlig resurs, när hon definierade arbetslag som tankegrupper och att man på vissa lådor borde skriva ”omöjligt” Det spelade ingen roll hur länge man hade känt Birgitta. Hon försåg oss med nya insikter och gav oss nya perspektiv.
Birgitta, glad och tillgänglig och personlig också i sin klädsel, lade man märke till och ville man gärna möta. Tack Birgitta, du var unikt begåvad. Du gjorde intryck och avtryck. Tack för att vi fick arbeta tillsammans med dig.