Ars longa, vita brevis. Få har emellertid levt längre i sin konstfärdighet än Carl-Göran Ekerwald. Han föddes den 30 december 1923 – samma dag som Sara Lidman. De två höll kontakten genom livet, fram till Saras död i juni 2004. Då hade Carl-Göran drygt två decennier kvar av sitt liv. I sin barndom lyssnade gossen från Offerdal på ett torgmöte till Arvid Lindman. Det hände att han i Östersund åt frukost tillsammans med Nils Mesterton, den militär som gav order om eld i Ådalen 1931. Vid andra världskrigets början hade ynglingen blivit man.
Vi träffades första gången i mars 2024. Då intervjuade jag Carl-Göran, med anledning av utgivningen av hans bok ”Fördelen med att bli gammal”. Det var en häpnadsväckande vital hundraåring som tog emot mig med öppna armar i den röda stugan i Lagga utanför Uppsala. Inspirerade av Lars Norén drack vi Limoncello i vårsolen.
Redan vid denna tidpunkt var Carl-Göran Ekerwald på ett sätt färdiglevd. ”Fördelen med att bli gammal är att inte ha någon framtid” konstaterade han lakoniskt. Han hade fått en försmak av döden inte långt tidigare, i samband med en föreläsning och ett därpå följande besök på Danderyds sjukhus. ”Döden smakar illa” kunde han bekräfta. Tumören på tjocktarmen var ett mindre problem än den försämrade hörseln och den sviktande orken. Tankeskärpan fanns där alltjämt liksom humorn. Andningsbesvären behandlade han med läsning av Rumi och Attar – naturligtvis på persiska. Carl-Göran översatte även från engelska, tyska och franska. Av alla sina översättningar var han mest nöjd med Swedenborgs ”Memorabilier”. ”Swedenborgs latin är så föredömligt lättfattligt” löd det ödmjuka omdömet. Vid sänggåendet hade Carl-Göran för vana att lägga upp den högra foten på det vänstra knät. Efter en stund bytte han fot och knä. En gärd av tacksamhet mot de fötter som tjänat honom så väl under så många år. Han gick ofta upp mitt i natten för att kontrollera ett citat.
Shakespeare, Voltaire, Goethe, Horatius, Diderot och Nietzsche är några av de författare vars liv Carl-Göran Ekerwald har tecknat. Sin lärdom till trots gav han aldrig uttryck för någon snobbism. Han såg svårigheten i enkelheten. Varje gång vi möttes bad han mig sjunga Harriet Löwenhjelms ”Beatrice-Aurore”. När jag kom till lindallén och de gula våta bladen fällde han som regel en tår.
”Känner du dig älskad?” minns jag att jag frågade Carl-Göran i slutet av intervjun den där marsdagen i Lagga 2024. ”Jag försöker att inte ställa den frågan” blev svaret från den självrannsakande herr Ekerwald som hellre ville hålla reda på sina dåliga sidor. ”Man får inte undvika det bittra” fastslog han och tog en klunk av det söta vinet. Jag har svårt att tänka mig en mer älskvärd person.