Sommaren 2012 stod Christer Åsberg på sommarscenen i Tällberg som profeten Jeremias i Himlaspelet, skäggig och iklädd sliten Leksandsdräkt. Så östgöte han var fick han sina repliker att låta som autentiskt dalmål, och det dramatiska utspelet var utsökt monumentalt, vilket förmodligen författaren Rune Lindström tänkt sig.
Ett par år tidigare stod han på en scen i Uppsala som del av en kabaré över Ulf Peder Olrogs texter. Här behövdes ingen språklig förställning. Olrogs östgötska arv förvaltades elegant. Vid ett tredje framträdande hade Christer Åsberg skrivit en sammanhängande berättelse för en Uppsalakörs konsert i universitetets aula. Berättelsen levererades från scenen, elegant, spirituellt.
Han tog på sig uppgifter, roller och funktioner, i sociala och kulturella sammanhang. Han gjorde det med entusiasm, och han skötte dem väl. Han var profetisk som Jeremias, rolig som Olrog och briljant som skribent och berättare.
För min egen del var det utgivningen av nya översättningen av Nya testamentet, NT81, som inledde vår bekantskap. Översättningen skulle utvärderas, och det föll på min lott att medverka. Christer var nyfiken på hur den skulle utformas och var med om att diskutera upplägget, men lade sig inte i genomförandet.
Efter några år med sporadiska kontakter hamnade vi i samarbete i föreningslivet. Christer var ordförande i föreningen OD:s Vänner 2007—2017. Ordförande höll vårtalet under den vårmiddag som föreningen anordnade på Valborgsmässoafton för mellan 100 och 200 medlemmar. Christer gjorde det med briljans och elegans.
En av de kumpaner som också upplevde Christer Åsbergs förmåga till engagemang och utövande av en social och kulturell funktion uttryckte saknaden i ett e-brev dagen efter Christers bortgång på detta sätt: ”Ett Uppsala utan Christer har verkligen förlorat något av sin själ. Det känns så sorgligt.” Jag instämmer.