Erik Benettsson var en av mina allra äldsta, finaste vänner, en galning, älskare, poet, låtskrivare, kattälskare, vapenfetischist, provokatör, krigshistoriker, älskare av allt columbianskt och så mycket mer. Hans Facebook med över 5000 bilder är en exposé över vår moderna historia - musik, motorcyklar, film, poesi, litteratur, politiker, filmstjärnor, serier, rymdteknik, humor, högt och lågt, respektlöst blandat på sätt som få andra svenska kulturpersoner skulle våga.
Under Uppsalas myllrande 70-tal spelade han sitar i Ljudbolaget, sjöng egna låtar i vårt band Benettssons Banditer och vi hånade makten i proggsuccén Sammetstunnelbanan.
Med poetvännerna Frans Mossberg och Anette Kockum gav vi ut diktsamlingarna Trycksmärta I och II. När vårt älskade Musikforum blev för präktigt, osäkrade vi staden med vilt festande på nationer och gränsöverskridande nattliga äventyr. En underbar tid när allt var i rörelse.
Sedan drog Erik till Colombia. Vi trodde det var tillfälligt, och han återkom, försökte starta ett normalare liv i Uppsala. Men längtan efter djungeln tog över, född som han var av missionärer i Tanzania. Och Sydamerika blev hans arbetsfält livet ut.
Längs Orinocco utvecklade Erik så djupa kunskaper i fiske att han fick stjärnstatus i amerikanska fiskemagasin. Rika pensionerade militärer och piloter köade för att få fiska med Erik i Orinocco, Atlanten, Stilla Havet. Han älskade att samtala med dom, nätterna igenom.
En tid tvingades han fly från beväpnade ligor till Venezuela. Men snart var han tillbaka och fortsatte jobba med hotell, fiske och vad som bjöds. Han älskade att omge sig med kvinnor, och spela sina outgivna låtar på sin gitarr. Vi trodde alla att han skulle leva för evigt.
Vi är så många vänner nu som sörjer honom. Vila i frid, Erik - du älskade galning och kärleksman.