Gabriella började sin anställning vid universitetsbiblioteket Carolina rediviva redan som ung flicka i 20-årsåldern, och vi arbetade då på samma avdelning. Sedan dess har vi varit vänner hela livet, alltså i sex decennier. Uppmuntrad av dåvarande bibliotekets sekreterare började hon studera på universitetet vid sidan om och tog sedermera en fil.kand.-examen, vilket så småningom renderade henne bibliotekarietiteln.
Hennes liv var redan i tidiga år händelserikt. Familjen bodde i det dåvarande sovjetiska Estland, där hon föddes; hennes mor var ryska och hennes far var Gunnar Oxenstierna, docent i teoretisk filosofi i Uppsala. Men fadern dog då hon var 3 år, och hon växte upp helt i sin ryska familj, bestående av mor, mormor, morfar och amma (”njanja”), som var familjemedlem. Under de oroliga tiderna i Sovjetunionen blev de tvungna att lämna landet och levde en tid i Tyskland mitt under andra världskriget, tills de kom till Sverige och fann sitt hem i Uppsala.
Gabriella tillhörde den rysk-ortodoxa kyrkan och var hela sitt liv varmt kristen. Hon var oerhört generös och givmild och hjälpte alla som kom från Sovjet och behövde hjälp, både pekuniärt och på annat sätt; hennes hem stod öppet för alla. Utöver sitt arbete på Carolina översatte hon dessutom flera betydande religiösa ryska verk och bidrog så till att sprida Rysslands andliga kultur i Sverige. Hennes prisbelönta översättning av den berömda Nestorskrönikan, en storslagen berättelse om Rysslands tidiga historia, är ett utomordentligt exempel på hennes kulturella insatser. Hon satsade också på sin egen person då hon under några år levde i Leningrad, där hon arbetade vid ryska konsulatet och i hemlighet spred förbjuden kristen litteratur med risk för egen säkerhet.
Gabriella var en trofast vän som betydde mycket för mig och för alla sina vänner. Hon var en stark personlighet som ägnade sig åt att i sitt liv förverkliga sin fasta tro.