"Molnspanare" blev Göstas allra sista bok, en fängslande skildring av vädrets och lufthavets historia. En spanare med brett blickfält förblev han hela sitt liv.
Under ett halvt sekel var Gösta vår vän och kollega. En lågmäld och skarpögd etnolog som vi inte alltid visste var vi hade. Uppe bland molnen som hängiven segelflygare, ute på havet i segelbåten med Karin och Camilla, i naturen med sitt akvarellblock, på fältarbete bland europeiska industriarbetare eller bland lärare i skolvärlden.
Gösta rörde sig mer än de flesta av oss fritt mellan himmel, hav och akademi. Prästsonen från Eslöv disputerade i Lund 1977 på en studie av skånska prästgårdar och fortsatte sin karriär i Göteborg och Uppsala, där han blev professor år 2000.
Med en djärv sväng från avhandlingen ägnade han flera år åt att intervjua arbetare på SKF, Volvo, skeppsvarven i Göteborg och vid löpande bandet i europeiska bilindustrier. Med sina intervjuer och pennteckningar fångade han stämningar, personligheter och oväntade vardagsdetaljer. Den röda tråden i hans forskning var konflikten mellan tvingande strukturer och människors personliga integritet.
Gösta var en engagerad undervisare och inspirerande handledare. Han samlade studenter till lagarbeten med bokteman som europeiskt storstadsliv.
En av hans sista böcker handlade om en kvinnlig pionjärflygare. Efter pensioneringen inledde han ett samarbete med meteorologerna i Uppsala och fick då möjlighet att kombinera sina intressen för humaniora, teknik och naturvetenskap.
Uppe i himlen kände sig Gösta fri som flyglärare och molnspanare. Där hade han suverän kontroll över vingarna i luftvirvlarna. Så minns vi honom, en spännande vän att vara tillsammans med, en ödmjuk iakttagare med en sällsam förmåga att förena vetenskap och nyfiket utforskande av vardagens märkvärdigheter.