När diakonissan Gudrun Gestrin i slutet av september dog, förlorade Västerås domkyrkoförsamling en vän och trotjänare. Dessutom gick ett stycke levande kyrkohistoria ur tiden. Gudrun som växte upp i Enköping kände tidigt kallelsen till att bli diakonissa och till att arbeta för utsatta människor i kyrkans tjänst. Att välja att bli diakonissa i början av 50-talet, kunde nästan liknas vid att välja ett ordensliv då det förutsattes att diakonissorna avstod från att bilda egen familj och dessutom fick de en mycket låg ersättning för sitt arbete. Istället behöll de livslånga relationer till sina diakonianstalter, även kallade Moderhus, som också erbjöd omsorg på livets höst.
Gudrun blev antagen som elev på Samariterhemmet i Uppsala. Livet på Samariterhemmet berättade Gudrun gärna om med stor värme. Hon berättade om elevdräkter med förkläde och en stärkt vit diakonissehätta, om strikta regler och om bus. Diakonisseeleverna hade en fin sammanhållning och systerbanden kom att bestå livet igenom. Det var också som elev på Samariterhemmet som Gudrun träffade Else Marx, en ung tyska med rötterna i den herrnhutiska Evangeliska brödraförsamlingen. De två diakonissorna kom sedermera att bo tillsammans och att vandra parallellt livet igenom fram till Elses bortgång 2022. Gudrun kom att ha många olika tjänster inom kyrkan. Hon verkade som församlingsdiakonissa bl a i Hofors och i Solna och som föreståndare för Kolleredshemmet utanför Göteborg, ett kristet skolhem för elever som var omhändertagna för samhällsvård.
På 1980-talet kom Gudrun och Else till Västerås och är blev Gudrun så småningom chef för kommunens äldreomsorg. I Västerås domkyrkoförsamling var Gudrun länge en viktig och självklar del. Som person var hon stadigt förankrad i traditionen, samtidigt som hon var fördomsfri och alltid öppna för det nya. Hennes deltagande i söndagens högmässa, engagemang i Missionskretsen och i det lekmannaledda bönelivet var till en stor glädje. Gudrun lämnar ett stort tomrum efter sig, men hennes minne och gärning lever vidare.