Min vän Gun hade sina rötter Hudiksvall med omnejd och vi gick båda på Östra Skolan. På den tiden kände vi inte varandra men jag visste vem hon var. Gun var en som man lade märke till. Efter studenten hamnade vi så småningom vägg i vägg i samma studentkorridor. I korridorköket var umgänget livligt och vid vackert väder flyttade vi ut på gräsmattan, där hon gärna hjulade och stod på huvudet. Studentlivet passaden en glad gamäng som Gun och hon vistades gärna på Norrlands- och GH nation.
Men det var inte bara fest och nöjen, då landar man inte i en examen på utsatt tid. Gun blev samhällsvetare och en uppskattad lärare på Johannesbäcks - och Brantingsskolan. Med humor kunde hon ta eleverna på rätt sätt och blev aldrig svarslös, snabb i reliken som hon var. Men ett glatt yttre utesluter inte mörka dalar.
Under studenttiden träffade hon Johan och fick två rara barn och ett rött sekelskifteshus med äppelträd, rosor och ett plank mot gatan och ett vackert och trivsamt hem.
Gun var sina vänners vän och per telefon höll hon kontakt med gamla och nya vänner. En födelsedag glömdes aldrig bort. Vi umgicks familjevis och särskilt under somrarna då vi bodde grannar på Bergöns fiskeläge, där Gun var tredje generationen i sitt hus. Härliga stilla morgnar på bryggan innan morgonbrisen kom och middagar i solnedgången, där även andra goda vänner deltog.
Det är med glädje jag ser tillbaka på det roliga och varma umgänget med Gun och Johan genom åren med god mat, skratt och samvaro både hemma och i sjöbosalen på Bergön.
Gun och jag hade daglig kontakt, där vi avhandlade vardagens glädjeämnen och förtretligheter. Vid större sorger, som vi alla drabbas av, var hon ett ovärderligt stöd. Ett stöd som inte bara jag fick ta del av. På slutet satt vi i den gröna prunkande trädgården och pratade ibland om flydda tider och hur våra liv kom att gestalta sig. I stort var vi båda tacksamma för det liv vi fått. Men nu finns allas vår vän Gun inte längre och sorgen är stor.