En morgon för 25 år sen sågs en lång Gunnar Emanuelsson uppflugen på en ännu längre stege hänga upp guldramar i luften. De svävade i osynliga trådar och var helt tomma. Innehållet skiftade efter hur man stod eller gick. Betraktaren skulle lockas att delta i bildskapandet. Hans egen konst var formsäker, inlevelsefull, ofta lika underfundig som Gunnar själv.
Efter bland annat konstnärsliv i Paris kom han hit i slutet av 60-talet. På en resa hamnade han i Östhammar, På Källör, då realskola, togs den utbildade bildläraren emot med öppna armar. Han stannade. Gunnar älskade att möta ungdomar, uppmuntra deras skapande och väcka nyfikenhet och känsla. Till konstutställningen i april, som blev hans sista, kom gamla elever som berättade hur han hos var och en hittade något bra och utvecklingsbart.
Gunnar ledde upptäcktsfärder i kulturen och naturen: konstvandringar, fågelskådningar, blomsterutflykter, insektsjakter. Han fyllde våra kulturella guldramar med visaftnar, filmklubb, bildverkstäder, konstresor, ord och poesi.
Efter ett 20-tal skolår bytte han bana. I sin odling med självplock vid Guds Ängar arbetade han lyckligt i halmhatt och blåbyxor med händerna i jorden. Spaden byttes ibland mot nyckelharpan eller gitarren och vid regnpauser kunde Taubes visor höras i det lilla trädgårdsskjulet. Nån gång kunde en brevduva sändas till Gunbritt i hemmet de byggt på Söderön, med bud att odlaren blivit försenad.
VW-bussen med stegarna på taket var välkänd. I traktens trädgårdar kunde Gunnars huvud sticka upp ur fruktträdens kronor när han beskar dem och kom lite närmare fåglarna, hans ständiga följeslagare. Nu är stegen tom, och vi får fylla ramarna själva. Saknaden är stor. Men Gunnar sådde många slags frön, med hög grobarhet. Hans intensiva kärlek till livet, konsten och naturen lever vidare hos många.