Håkan föddes i Uppsala där han tog studenten innan han tog sin agronomexamen på Ultunas ekonomlinje 1955. På Ultuna var Håkan studentkårens ordförande och det var också där som han träffade sin älskade hustru Kerstin.
Direkt efter examen fick han tjänst som journalist på Jordbrukarnas Föreningsblad, fortsatte till Lantbrukets studieavdelning och vidare till Jordbrukskasseförbundet där han utbildade bankfolk. Arbetet på FN:s jordbruksorganisation FAO i Rom 1966–1968, blev det första utlandsuppdraget.
1969 blev han chefredaktör för Jordbrukarnas Föreningsblad och fick 1971 uppgiften att jämka ihop RLF-tidningen och Jordbrukarnas Föreningsblad för att spara pengar. Motståndet var hårt och erfarna veckotidningsmakare hade gjort flera misslyckade försök med nya tidningar. Namnet blev Land i två delar: en familjetidning och facktidningen för lantbrukare.
Tillsammans med parhästen Hans Davidson anställde han Gösta Yngvesson, en småländsk bondgrabb från Kvällsposten som fick fria händer och skyddades av Håkans paraply från klagomål när organisationen ofta hade åsikter. De fick slita för självständigheten. Håkan och redaktionen fick Stora journalistpriset 1971 och tidningens upplaga steg till otroliga 430 000. Land och Håkan blev en röst i samhällsdebatten. Från en idé om en grön våg i mänskligheten myntades uttrycket ”Gröna vågen” från Håkans ledarpenna kombinerat med reportage.
Håkan lämnade chefredaktörsstolen på Land 1978 för att bli chef för Sidas kooperativa utvecklingsprojekt i Zambia. Hemma igen fortsatte han som chef för hela LRF:s tidningsutgivning för att 1982 bli VD och förlagschef på Ingenjörsförlaget.
Vi som hade förmånen att få ingå i Lands brokiga medarbetarskara minns i Håkan bästa tänkbara chef, skicklig ledare och en klok, varmt engagerad människa som med humor och högt i tak sporrade och gasade, tog kritiken och förde berömmet vidare i en atmosfär där bara fantasin och själva lusten satte gränserna.