Harald växte upp i ett hem där musiken stod i högsätet. Efter utbildning och examina arbetade Harald på universitetsförvaltningen, en tjänst han innehade till sin pension år. Harald var idog och plikttrogen i såväl arbete som fritid, vilken ägnades föreningsliv och körsång. Akribi och iver gick väl ihop med sång och spex, en symbios av ämbetsman och evig student. Många minns Harald i obetalbara roller, i geniala skapelser av Gunillas hand.
Som gluntsångare var Harald en oförliknelig Magister, en legendar! Som Glunten hade han bland andra sin bror Erland, kusinen Michael Sahlin, Hans Levander och Ragnvald Johannes. Det sägs att Gluntarne är mossiga och patetiska, men i Haralds tolkning blev de friska och tidlösa, röst och gester blixtrade till, även då han i hög ålder gestaltade den unge Magistern.
Till pianisterna hörde brodern Folke, Einar Haglund, Gunnel Fagius och Inga Svanfeldt. Under många år var han otaliga gånger en entusiastisk Magister. Bejublad var hans och Erlands gluntsång i Börssalen vid ett Hjalmar Bergman-symposium 2008 i Stockholm. På Kulturnatten ifjol, 10 september 2022, sjöng Harald och Jörgen Wik på Musicum. Två äldre herrar som vant och utan åthävor bjöd på finstämd skönsång, accentuerad av följsamt ackompanjemang. Sällan har gluntsång varit så vacker – och så vemodig.
År 2005 grundades nätverket Glunt-Akademin, nu föreningen Gluntarnas Vänner vars styrelse Harald länge tillhörde. På dess hemsida skapade han och Anna-Lena Pikas ett arkiv kring Gunnar Wennerberg och gluntarna, en imponerande samling fakta i ord och ton. Wennerbergs 200-årsjubileum år 2017 kom till på hans initiativ och outtröttlig rodde han det i land.
Harald var vänsäll och ständigt hjälpsam i omsorg om sina vänner. Hans insatser för gluntsångens fortlevnad kan inte nog uppskattas. Magistern saknar sin uttolkare och vi saknar vår bäste Magister.