En färgstark människa har gått ur tiden, en sann pedagog, en beläst och berest rospigg och naturvän.
Harry föddes och växte upp i Roslagens famn, intill den blommande ö, i Älmsta invid Väddö. Närheten till vattnet, i öppet eller fruset tillstånd, blev avgörande för hans naturintresse. Modern Inez hemhörighet i Frälsningsarmén präglade hans väg in i sången och musiken. Skolan var viktig, från första klass till sista. När det var dags att börja skolan, kom tvillingsyskonen Börje och Birgitta, men skolan var mer spännande. Mot många odds sökte sig Harry till Seminariet i Gävle, för lärare skulle han bli. Men han ville hela tiden gå vidare och blev i sin tur lärare, lektor, mentor och förebild för en kader av nya lärare. Otaliga är de elever, kandidater och kolleger som har fått del av Harrys pedagogiska iver. Dessutom fångade han genom hela livet, på resor och utflykten, ett barn – eller en gammal man – som han såg behövde kunskap eller hade lusten att lära.
Tillsammans med sin hustru Ulla som gick bort alldeles för tidigt fick han barnen Henrik och Ulrika. Men när Ulla hade avlidit, hade Harry bara levt två tredjedelar av sitt liv, vilket ju ingen kunde veta. Den sista tredjedelen fick han dela med Christina Nylander, en källa till obegränsad kärlek. Tillsammans reste de världen över, långt bort från Roslagen. Samtidigt var Harry på närmare håll engagerad i bostadsrättsföreningar, Friluftsfrämjandet, de nära vännerna och mycket mera. När Harry drabbades av parkinson, blev han drivande i Parkinsonskolan, till glädje för andra med samma sjukdom och deras anhöriga. Till och med på de boenden där kroppen till slut behövde bli omhändertagen, tog Harry initiativ till läsning, spel och sång.
Harry var vänlig och bestämd, ständigt uppmärksam och nyfiken, vaken för om medmänniskan i hans väg skulle ha glädje av vägledning. Alla blev hans elever, jag också.