Harry Nyberg var född och uppvuxen i Högböle, en liten by strax söder om Piteå. Familjen levde till det yttre under enkla förhållanden. Fadern var stuveriarbetare, men också söndagsskollärare och hade litterära intressen. När det visade sig att Harry hade ”läshuvud”, som det hette förr i världen, blev det bestämt att han skulle få studera. Han avlade realexamen som privatist och kom därefter in på Folkskoleseminariet i Luleå, där han 1958 blev färdig folkskollärare. Efter att ett par år ha tjänstgjort som sådan, ville han dock fortsätta sina studier.
Tillsammans med sin hustru Borghild, som var småskollärarinna, flyttade han till Uppsala och började studera teologi. Efter att ha avlagt grundexamina fortsatte han sina studier i kyrkohistoria och påbörjade arbetet på en doktorsavhandling. År 1975 disputerade han på en studie i Nils Lövgrens utveckling 1856-96. Nils Lövgren, sedermera biskop i Västerås, är känd som en av de ivrigaste påskyndarna till att Kyrkan skulle ta diakonin på allvar och infoga den i det ordinarie kyrkliga församlingsarbetet.
Efter disputationen måste Harry välja väg. Han fann då att, trots kärleken till forskning, så var det som präst han nu ville fortsätta sitt liv. Han hade prästvigts 1967 i Luleå domkyrka, och kom nu som biskopsadjunkt till Karlstads stift. Där utvecklade han stor aktivitet också i att genom skrifter och artiklar utveckla sin syn på kyrkligt arbete. År 1982 utnämndes han till domprost och kyrkoherde i Karlstads domkyrkoförsamling, en tjänst han kom att inneha till sin pensionering.
Utöver arbetet i stiftet var han även aktiv i rikskyrkliga sammanhang. Han satt i Kyrkomötet i ett par år, var medlem i Svenska bibelsällskapet och deltog i flera internationella ekumeniska konferenser. Harry Nyberg var en känd profil i Svenska kyrkan och det var inte underligt att han kunde vara aktuell för en biskopsstol. Han var också uppförd på förslag i fyra olika stift.
Harry Nyberg var också frimurare. Han inträdde i Orden 1970 och var aktiv i logerna i Uppsala och Karlstad. År 1998 tillträdde han som en av Ordens högsta ämbetsmän, med en viktig uppgift att värna Frimurarordens kristna grund. Han förlänades Carl XIII:s Orden samma år och långt upp i hög ålder gjorde han viktiga insatser i Ordens välgörenhets- och omsorgsarbete.
Vi lyser frid över en sann gudsman och broder!