Psykiatrisamordnaren vid Sveriges kommuner och regioner, Ing-Marie Wieselgren är död. Direkt från läkarprogrammet till Ulleråkers mentalsjukhus. Året är 1984 och Ing-Marie har tackat ja till sitt första läkarvikariat på en forskningsavdelning med fokus på schizofreni.
Att bli psykiater var inte det hon först tänkt sig. Men kombinationen av Ing-Maries stora intresse för människor och nyfikenhet ledde ganska snabbt till insikten att hon hamnat på rätt plats. Och det dröjde inte länge förrän Ing-Marie påbörjade sin forskarutbildning med Leif Lindström som handledare.
Vi var kollegor, vänner och doktorander samtidigt. Outtröttlig var Ing-Maries signatur. Hon tänkte på allt och alla långt utanför professionella åtaganden. För Ing-Marie var inget omöjligt. Hennes personlighet gjorde henne som klippt och skuren för det viktiga uppdraget som nationell psykiatrisamordnare. Hennes professionella excellens är redan väl dokumenterad.
Privat och i doktorandgruppen hann vi kompisar se många sidor av Ing-Marie. Det var Ing-Marie som stod för innehållet på våra samkväm - lagade mat, bakade, skrev sångerna och dirigerade oss övriga. Det var Ing-Marie som visade det största modet oavsett om det rörde sig om ett publikt framträdande eller om det gällde att kasta sig utför ett högt berg vid drakflygning i Rio de Janeiro dit vi rest för att medverka på en konferens. Det var Ing-Marie som fanns där för oss när vi tvivlade på våra forskningsplaner, eller oroade oss för opponenter och kommande disputation. Det var Ing-Marie som såg till att gruppen höll ihop när vi som mer seniora spreds för vinden. Det var Ing-Marie som alltid orkade. Det var Ing-Marie som alltid sa ”Det goda kommer att segra”. Tack älskade Ing-Marie!