Psykiatrisamordnaren vid Sveriges kommuner och regioner, Ing-Marie Wieselgren Àr död. Direkt frÄn lÀkarprogrammet till UllerÄkers mentalsjukhus. à ret Àr 1984 och Ing-Marie har tackat ja till sitt första lÀkarvikariat pÄ en forskningsavdelning med fokus pÄ schizofreni.
Att bli psykiater var inte det hon först tÀnkt sig. Men kombinationen av Ing-Maries stora intresse för mÀnniskor och nyfikenhet ledde ganska snabbt till insikten att hon hamnat pÄ rÀtt plats. Och det dröjde inte lÀnge förrÀn Ing-Marie pÄbörjade sin forskarutbildning med Leif Lindström som handledare.
Vi var kollegor, vÀnner och doktorander samtidigt. Outtröttlig var Ing-Maries signatur. Hon tÀnkte pÄ allt och alla lÄngt utanför professionella Ätaganden. För Ing-Marie var inget omöjligt. Hennes personlighet gjorde henne som klippt och skuren för det viktiga uppdraget som nationell psykiatrisamordnare. Hennes professionella excellens Àr redan vÀl dokumenterad.
Privat och i doktorandgruppen hann vi kompisar se mĂ„nga sidor av Ing-Marie. Det var Ing-Marie som stod för innehĂ„llet pĂ„ vĂ„ra samkvĂ€m - lagade mat, bakade, skrev sĂ„ngerna och dirigerade oss övriga. Det var Ing-Marie som visade det största modet oavsett om det rörde sig om ett publikt framtrĂ€dande eller om det gĂ€llde att kasta sig utför ett högt berg vid drakflygning i Rio de Janeiro dit vi rest för att medverka pĂ„ en konferens. Det var Ing-Marie som fanns dĂ€r för oss nĂ€r vi tvivlade pĂ„ vĂ„ra forskningsplaner, eller oroade oss för opponenter och kommande disputation. Det var Ing-Marie som sĂ„g till att gruppen höll ihop nĂ€r vi som mer seniora spreds för vinden. Det var Ing-Marie som alltid orkade. Det var Ing-Marie som alltid sa âDet goda kommer att segraâ. Tack Ă€lskade Ing-Marie!