Ingela och jag träffades för fyrtio år sedan då hon plötsligt dök upp som en ny, intressant granne. Hon var nyfiken, initiativrik, mångsidigt begåvad, kunnig på olika områden, frimodig och omtänksam. Samtidigt var hon ganska tuff, både mot sig själv och mot andra. Hon var helt enkelt spännande att umgås med. Men det stannade inte därvid. Allt eftersom åren gick och vi insåg att vi kunde lita på varandra, började vi att på allvar öppna dörren för varandra och i allt större utsträckning släppa in varandra i våra innersta rum. Detta skedde gradvis, men under det allra sista året stod våra dörrar på vid gavel.
Ingela var en kämpe för livet i ordets mest positiva bemärkelse. Att mista henne är en chock, även om hennes död inte var oväntad. Nu finns ju ingen återvändo. Hon är borta! Samtidigt finns hon kvar. I en av texterna som ingår i Bönboken tröstar den som just dött den ännu levande och sörjande vännen på följande sätt:
Inte behöver jag försvinna ur ditt hjärta bara för att du inte längre kan se mig!
Ingela är i varmt och kärleksfullt minne bevarad hos mig, i mitt hjärta.