Ingrid Sjöstrand debuterade på 1950-talet med kåserier i Idun under signaturen jeppa och som debattör i DN och Arbetaren. Vid sidan av ett omfattande författarskap med poesi och prosa för både barn och vuxna har hon fortsatt som engagerad debattör i frågor om fred och miljö. Debattik kallade hon sin sista diktsamling, ”Planet till salu” (2014), som hon avslutade med en dikt om fred som enda möjlighet att ge barn en framtid.
Sin egen barndom har hon skrivit om i flera verk. Den började i Luleå och fortsatte med skolår i Stockholm. Minnen från flickskoletiden och studentår i Uppsala ligger till grund för Törnrosasviten, tre romaner ”om att göras till kvinna i Sverige från 30-talet och framåt”.
Vid sin debut som lyriker skrev Ingrid att hon särskilt skulle vilja skriva bra för barn. Och det gjorde hon! Mest kända blev berättelserna om Kalle Vrånglebäck och hans syster Loppa och ”Liten är fin”, som TV gjorde program av för att ”lära barn vad ekologi är”.
Sina dikter för barn kallade hon fundror, ett av flera ord med vilka hon berikat vårt språk. Språket hon utbildades att undervisa i och kände så väl att hon vågade leka med det. Hon skapade ord och hon lät ord och dikter dansa ”och landa i luften som smultron i sommargräset … Det blåser en sol Det trummar en vind”. Några av hennes ord, som ”Elda under din vrede”, har blivit bevingade.
Humor och ordfantasi fick Ingrid behålla in i det sista även när samtalen mest rörde det försvinnande minnet och den annalkande döden, men också längtan till havet och landskapet hon skildrat i ”Skånes somrar ila”.
Sent i livet lärde vi känna varandra, men i nära vänskap gick vi tillsammans igenom alla hennes diktsamlingar för urvalet ”Än”. Med ord ur dikten om livet efter detta frågar jag i dag: Hör man storspov över molnens slätter? Blånar mellan kullarna ett hav?