Jan föddes och växte upp i Säter, Dalarna men levde större delen av sitt liv i Uppsala. Efter studier till psykolog fick han jobb på det miljöterapeutiska behandlingshemmet Kydingeholm. I samband med att han satt i fängelse för värnpliktsvägran planerade Jan en utvärdering av Kydingeholm. Efter några års intensivt arbete presenterade han en mycket ambitiös och teoretiskt förankrad utvärdering av verksamheten.
Han hade nu fått smak för forskning och började jobba på Stockholms stads forsknings- och utvecklingsenhet. Där verkade han i många år som uppskattad forskningsledare, där han bedrev nyskapande praktiknära forskning. Under tiden doktorerade han också vid Institutionen för socialt arbete. Jan disputerade 1998 med en avhandling som bidrog till förståelsen för att vägar ut ur beroende inte bara sker genom behandling, utan även med stöd av anhöriga och självhjälpsorganisationer. Jan betonade ofta de sociala omständigheterna för återhämtning: ”För att säga nej till alkohol och droger, behöver man något meningsfullt att säga ja till”.
År 2006 blev Jan professor vid Stockholms universitet, där han arbetade fram till sin pension. Hans forskning berörde vårdsystemets historia och funktion samt populära och professionella föreställningar om beroende, behandling och återhämtning. Hans publikationslista är omfattande och han såg ett stort värde i att nå ut till studenter, praktiker, forskare och intresserad allmänhet. Samarbeten med forskare i Tyskland, Finland, Polen, Kanada resulterade i intressanta jämförande studier.
Vi är många som kan vittna om Jans engagemang och skicklighet i att skriva levande vetenskapliga texter. Han hade en säregen förmåga att skola in unga forskare i ett forskningsutövande som drevs av nyfikenhet, ett noggrant hantverk, en kritisk blick samt en uppriktig och vördnadsfull inställning till de människor och problem som stod i fokus. I arbetsgemenskapen var han ständigt närvarande även som person: den omtänksamme Jan som älskade fotboll, böcker, att spela klarinett och som alltid pratade om sin familj med stolthet. Jans ovärderliga forskargärning, hans humor och varma personlighet saknas djupt av familj, vänner, kollegor och tidigare doktorander. Hans avtryck kommer att leva vidare i det fortsatta arbetet för att öka förståelsen för beroendeproblem och vägar mot återhämtning.