Barndomsminnen har nedtecknats av Jans syster Karin Sjöström, Örebro.
Min bror Jan lämnade oss helt plötsligt, och hans drömmar att återigen få höra vårens fågelkvitter grusades.
Saknaden efter Jan gömmer sig i varje minne. Just därför är det så viktigt ta tillvara och berätta om ett syskonskap, som alltid präglats av närhet och kärlek.
Vi växte upp i ett idylliskt villaområde i Västerås och ifrågasatte nog aldrig syskonrollen. Tvärtom, jag var stolt över min storebror och Jan verkade acceptera mig till fullo trots olika intressen. Medan jag bakade kakor i köket fångades Jan av andra utmaningar, typiska för pojkarnas värld då, mekano, modellbyggen av balsaträ osv. Han ville rå sig själv och dök gärna ner i böckernas värld och drömde frihet, hjältemod och stordåd i Den siste mohikanen och En världsomsegling under havet.
Senare skulle Jan ge sig ut till sjöss med sjöscouterna i Västerås. Med Mälarens vind i Seglen kände han frihet och flykt. Större finare båtar skulle senare passera revy och en röd Morgan imponera.
Jan blev en mästare på piano. Tonerna nästan strömmade från hans fingrar. Vi hade börjat lära oss ungefär samtidigt, men att Jan med sitt absoluta gehör och musikaliska begåvning helt skulle ta över, det fick jag acceptera.
Skolår lades så till skolår, cykel fram och tillbaka över Djäkneberget. Jan valde helklassiskt gymnasium med latin, grekiska och filosofi. Han lyftes bort i gamla texter med bevingade ord. Att läsa text, värdera orden blev hans område och han formulerade snart i sina egna drömmar, sina egna ord och sammanhang. Och det skulle inte dröja alltför länge förrän den första boken gavs ut, Baronen 1985.
Sommaren i Värmland var något speciellt när vi var barn. Hela familjen hade sommarlov från juni till augusti. Ekonomin var ansträngd, så ett jättebagage av sängkläder polletterades och kom via Säffletaxi till sommarhus vi hyrde – plus vi själva och allt annat. Vi var ett patrask, vilket säkert inte alltid var så lätt för Jan. Men här fanns vår pappa Axels ursprung, Fjäll i Kila socken, och varje år skulle vi få uppleva sommaren i den gamla världen – farfar Johannes hembygd, som Jan också senare skrev om och då ställde frågan vem farfar Johannes var och vem han själv var.
År 1959 stod vår egen sommarstuga färdig vid Harefjorden. Då började studenttiden för oss bägge och vår barndoms somrar var slut.