Jayant hade varit elev till både Kerstin och Gunnar Högmark. Han undervisade på piano, fiol, blockflöjt och tin whistle. Han var särskilt skicklig på att spela t.ex irländska folkmelodier på tin whistle, eftersom han behärskade konsten att ornamentera en melodi på det instrumentet. Som musiklärare hade han en ängels tålamod och hade inte elevens progression som något högre mål. För barn med t.ex någon neuropsykiatrisk funktionsvariation eller t.ex pojkar med motorisk utvecklingsförsening, var Jayant en helt idealisk lärare. Musiken utvecklades, men det gjorde även eleven. Om någon elev önskade byta instrument mitt under pågående kurs, så stod Jayant alltid till förfogande.
Noter kunde Jayant hantera, men han hade också tillbringat lång tid i svensk folkmusik och ansåg därför att det finns andra giltiga sätt att lära sig ett musikstycke. Man kan lyssna på sin lärare och spela efter läraren, men man kan också plocka upp musik från grammofoninspelningar. Det är ett giltigt sätt att lära sig musik, sa Jayant. Under vårt sista telefonsamtal fick jag ett exempel på detta. Telefonsamtalet varade i en halvtimme. Jayant hade fått låna en flöjt som Roland Keijser hade ägt, en bambuflöjt av mycket speciell sort med djup klang, men ganska svår att spela. Under telefonsamtalet ville Jayant visa mig att han nu kommit lite längre med att få fram en vacker ton. Jag svarade att jag just nu repeterar två menuetter av J S Bach, men att dessa inte är skrivna för blockflöjt. När jag nämnde solosviterna för cello sa Jayant att ”jag kan de där styckena utantill”. Han bad mig visa, så jag spelade några takter i telefon. ”Jaså den”, sa Jayant.