Johnny kunde titulera sig byråchef, departementsråd och universitetsdirektör. Han var min nära vän och kollega, universitetsvärlden vår spelplan. Under slitsamma men givande år kompisledde vi Kanslihusets då största enhet, när grunden lades för ett nytt högskolesystem. Efter denna hårda värnplikt gick vi till varsitt välrenommerat universitet.
Vi hade samma sätt att se på hur administration och ledning ska utövas, var den känsliga gränsen mellan den högsta akademiska ledningen och den högsta administrativa d:o går, osv. Med tiden kom universitetsdirektörerna att utveckla ett konstruktivt nationellt samarbete i syfte att hålla ihop detta stora – och för skattebetalarna nog så resurskrävande – system. Johnny blev något av vår hövding. Som vanligt utövade han sitt värv med en kombination av kompetens i sak och auktoritet i ledarstil. I mailkorgen vittnar nu forna kollegor om vilken betydelse han haft, personligen och yrkesmässigt.
Ett tight yrkesliv inbjöd till att familjerna drogs med. Vi har i unga dagar seglat tillsammans, åkt skidor tillsammans, vistats på våra sommarställen i norr och i öster, njutit av ett stort antal goda middagar en famille, med barnen stökande runt benen, eller argumenterande på tonårsvis…
Jag ville lära känna Johnnys norrländska barndomsmiljö. En helg fick jag träffa hans pappa, då änkling. Johnny var allmänt ganska fåordig, jag mer pratsam. På söndagsförmiddagen skulle far och son sälja en träbåt till grannarna. Kul, tänkte jag, nu får man höra hur snacket går. Men de kom aldrig igång, jag frågade Johnny varför. Va, sa Johnny, har du inte fattat att vi just gjort upp affären!
Johnny, jag vet att du varit stolt och nöjd över vad du uppnått, med familjen och i yrkeslivet. Min vän, vila i frid! I dessa ord innesluter jag våra tidigare kolleger vid andra universitet i Sverige. Mina och deras tankar går till familjen.