Under flera decennier var Jonas central inom Stockholms universitet (SU). Liksom sin far, den socialdemokratiske politikern Arthur Engberg, var Jonas en språkman. Kanske var det därför som han kom att studera japanska. När 1973 års Internationaliseringsutredning utarbetades var han amanuens vid japanska avdelningen. Utredningen efterfrågade förslag till insatser och han utarbetade då ett förslag till ett interdisciplinärt Japancentrum, som fick tummen upp. Det inrättades 1976.
Jonas språkkunskaper och allmänna duglighet gjorde att han knöts till universitetetsförvaltningen. Han spelade tillsammans med universitetsdirektör Rune Lindquist en central roll i de förhandlingar som 1979 ledde till samarbetsavtal med Japans ledande universitet, Tokyouniversitetet, och året efteråt med Chinese Academy of Social Sciences och Pekinguniversitetet.
På sina alltmer centrala poster fortsatte Jonas att främja utbildning och forskning om Östasien. När SU:s utbildningslinje för Östasienstudier inrättades 1983 hade han redan 1976 lanserat tanken på en sådan linje. Han spelade också en central roll när Japancentret 1984 ombildades till Centrum för Stillahavsasienstudier. Dess verksamhet blev så gedigen att Riksdagen 1990 beslutade tilldela centret öronmärkta medel.
1986 utsågs Jonas till chef för den nyinrättade sektionen för internationella frågor och information. Härigenom kom han att spela en central roll för SU:s internationella kontakter och samarbete. Han blev i mycket spindeln i nätet när antalet samarbetsavtal med andra universitet snabbt ökade, särskilt med länderna i Östasien, till gagn för svenska forskare.