Jonas växte upp i Uppsala och vi lärde känna varandra i tonåren. Han var full av humor och uppfinningsrikedom. Tjuvringningar, fejkade efterlysningar och andra upptåg förgyllde våra liv under de tidiga vuxenåren. Han hade svårt med akademisk uppblåsthet och studentikosa lustifikationer. Ofta kunde han med effektiv ironi punktera uppblåsta egon. Vi fick skrattande sitta bredvid och se det hända.
Men Jonas var inte bara humor och roliga upptåg. Han var en sann naturälskare. Allra mest harmonisk var han nog på fisketuren eller på fjället. Han var också en grubblare. Vi hade många och långa diskussioner om meningen med livet. Något slutgiltigt svar kom vi aldrig fram till, men för Jonas blev det Linda och barnen som skänkte störst mening åt den sista tredjedelen av livet. Som pappa vid relativt sen ålder hade han en gåva många av oss andra saknar – ett bevarat barnasinne som inte bara hans egna döttrar minns med glädje.
Jonas såg ofta saker som ingen annan tänkte på. Han var en uppfinnare – av IT-system, av “smarta lösningar” för hemmet och sommarstugan på Väddö och av nya lekar tillsammans med barnen.
När vi andra lade på oss extrakilon blev Jonas på grund av den sjukdom han drabbades av i 20-årsåldern smalare och smalare. Men trots sviktande hälsa var hans livsaptit och finurliga blick obruten.
Det viktiga för honom var aldrig prestationen, storfångsten av fisk eller den spektakulära resan till fjärran land. Det viktiga var känslan i stunden, med rätt förutsättningar och rätt sällskap. Den som delat dessa stunder med Jonas ett antal gånger kunde i alla fall närma sig insikten om vad det var han kände just där och då.
Tack Jonas för alla dråpliga historier där du ofta pekade på egna svagheter och tillkortakommanden.
Tack för alla fina stunder och samtal.
Du är oändligt saknad.
Vännerna genom