Lars förblev Uppsala och framför allt Vendels församling trogen hela sin levnad, trots att han under hela sin yrkesverksamma tid verkade i Stockholm, där han var en tung röst i den näringspolitiska debatten.
Efter en fil kand blev han utredare vid Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. År 1960 knöts han som forskare till Industrins utredningsinstitut, där han senare blev sekreterare. Han skrev sin avhandling om ”Transportpolitiken och lastbilar” och disputerade 1976 vid Uppsala universitet
Åren 1972–73 var han sekreterare i Utredningen om näringslivets organisationer. År 1977 anställdes han på Sveriges industriförbund, som chef för direktionskansliet för att 1981 bli chef för den marknadspolitiska avdelningen. När Sverige blev medlem i EU 1995 utsågs Lars som en av näringslivets representanter i EUs Ekonomiska sociala kommitté.
Lars var under hela sin yrkesverksamma karriär trogen Industriförbundet, där han energiskt betonade industrins betydelse för svensk ekonomi, sysselsättning och internationella konkurrenskraft. Han företrädde även näringslivet i olika utredningar och myndigheters styrelser. Lars var sekreterare i den Schwarzka utredningen vars uppgift var att se över näringslivets rikliga flora av organisationer.
Åren 1976–78 var vi bägge knutna till Northwestern University i Chicago där vi utgjorde en frisk fläkt i den svenskamerikanska gemenskapen. Under Chicagotiden gjorde vi kortare utflykter till svenskamerikanska bygder och nyvunna amerikanska vänner. Många av dessa blev goda vänner och har senare besökt oss i Sverige.
Utanför arbetet njöt vi av den svenska naturen. Vi plockade havtorn och svamp. Vi spelade tennis och gjorde skidutflykter. Lars liksom Stina Britta älskade att vandra i fjällen. Lars gick gärna ut med sin kamera för att fotografera fågellivet och föreviga vår natur.
Tros hans internationella intresse förblev hans hjärta i hemförsamlingen Vendel, där han var aktiv i dess kyrka och hembygdsförening.