Leif Åslund var vår vän och kollega på Märstagymnasiet. Han var en lärd och respektingivande man, som gärna delade med sig av sina kunskaper och insikter, inte bara till eleverna.
Leif deltog gärna i samtal och hade många olika intressen. Han var aldrig rädd för att säga sin mening, särskilt när han erfor okunskap eller utsattes för inkompetens. Han var humoristisk och sällskaplig, eftertänksam och uppriktig. Han ingav förtroende. När han gav en komplimang kunde man vara säker på att han menade det han sade.
Några av oss lärde känna Leif redan under tiden på Sigtunaskolan. 1980 var han en av de lärare som följde med från skolan i Sigtuna när ett gymnasium byggts i Märsta. Hans gymnasieämnen var svenska och historia.
Vid ett kungabesök i början av 1980-talet inbjöds drottning Silvia att övervara en svensktimme. Det var knappast en slump att just Leif Åslund ledde den lektionen.
Under sitt långa och innehållsrika liv hann Leif med mycket annat än sitt undervisande. Boken Tal i tiden vittnar om stort kunnande i retorik. Under den sista tiden som gymnasielärare skrev han doktorsavhandlingen Magnus Gabriel De la Gardie och vältaligheten.
Vi blev med tiden en grupp lärare som med viss regelbundenhet träffades på fritiden och åt tillsammans och pratade. När någon i detta gäng pensionerades eller slutade av andra skäl, upplevde vi denna gemenskap än angelägnare. Det var uppsluppna sammankomster med diskussioner om de mest skiftande ämnen. Om tal erfordrades var det givetvis Leif som reste sig upp.
Detta pratglada sällskap krymper. Nu arbetar ingen av oss längre på vår gamla gymnasieskola. Några av oss hade kontakt med Leif även när han under sin sista tid i livet bodde på Balder. Vi kommer att minnas och sakna honom.