Vad är en vän? En enda själ, hemmavarande i två kroppar, säger den grekiske filosofen Aristoteles. Det stämmer ganska väl in på min vänskap med Mats Rydén. Vi delade samma grundvärderingar och hade samma inställning till livet med dess skiftande fram och motgångar. Därtill hade vi många gemensamma intressen, från språk och litteratur till konst och botanik. Att umgås och brevväxla med Mats var att vara del i ett ständigt pågående intellektuellt samtal, men samtidigt så välgörande fritt, naturligt och utan märkvärdiseringar.
Vänskap grundas inte sällan i barndomen, utvecklas och kan blomstra under många år. Men det finns exempel på att den också kan etableras sent i livet och oberoende av ålder. Min vänskap med Mats är ett exempel på det senare. Vi träffades i början av 2000-talet då Mats var emeritus och jag själv lämnat Uppsala och universitetet. Att det skilde 33 år mellan oss hade ingen betydelse, jag upplevde alltid honom som en jämnårig och som en själsfrände. Det var också Mats som fick mig att på nytt läsa Atterbom, men nu mer ingående och med en större förståelse och inlevelse än vad jag tidigare gjort. I likhet med Atterbom hade vi också Östergötland som en gemensam nämnare. Mats var född och uppvuxen i landskapet, höll hela tiden intresset levande för sin hemsocken Åsbo. Själv hade jag nära familjeanknytning till landskapet.
Vi kom visserligen inte att personligen ses så ofta. Desto mer kontakt hade vi brevledes. Därmed hörde vi till ett numera nästan utdöende släkte som fortfarande korresponderade med handskrivna brev. Och vi förblev aktiva brevskrivare ända till dess Mats inte längre kunde läsa vad han skrivit.
Mats bortgång är en stor förlust för den språkvetenskapliga och den allmänna humanistiska vetenskapen. För min egen del sörjer jag en vän som stod mig nära under tyvärr alltför få år.