För dem som först lärde känna Mats Törnqvist i skrift var han en ytterst disciplinerad skribent. Av den anledningen blev många, vid första mötet med människan Mats, rentav överraskade av hans personliga värme. Den intellektuella skärpan var där, klart, men även en påtaglig öppenhet för nya människor, nya intryck.
Mats var en god kollega. Vände man sig till honom för ett råd kunde man alltid lita på det svar man fick.
Mats skriftliga inlägg finns i åtskilliga offentliga handlingar, bland annat i miljörörelsens remisskrivelser om planerna för slutförvaring av utbränt kärnbränsle. Där finns uppsatsen: "Hur länge är kärnavfallet farligt?" från 2000. Den är typisk för hans lugna pedagogik.
Någon från Svensk kärnbränslehantering AB hävdade då att det utbrända kärnbränslet blir ofarligt om 100 000 år, inte mer radioaktivt än naturligt förekommande uran. Dåvarande myndigheten talade för sin del om miljoner år. Vem hade rätt? På rappa sju sidor tar Mats oss med på uranets (U-238) sönderfallssaga. Efter 4,5 miljarder år är hälften av uranet fortfarande under förvandling; den andra hälften har blivit stabil – tyvärr i form av bly. Hans slutsats: “Aldrig någonsin i vår jords framtida historia kommer det utbrända kärnbränslet att avklinga till nivåer som är naturligt förekommande på vårt klot.”
Vi som haft förmånen att samtala med Mats om annat än kärnkraft och avfallets problematik inspirerades också av hans grundläggande optimism, en förvissning om att vi som art kan – om vi sätter klutarna till – lösa de problem som vi alstrat.
Det är nog flera bland våra meningsmotståndare som hyser samma respekt för Mats Törnqvist som vi, hans forna lagkamrater. Vi är många som saknar honom.