Hanna-Lisa var vår lärare på skolan ”Solvik” i Sydindien i fem år på 50-talet. Efter den tiden arbetade hon ytterligare i 18 år på en indisk skola på orten Kamuthi,
Vår kärlek till Indien förenade oss. Det har varit en stor glädje att under de sista åren av hennes liv få återknyta kontakten med henne och minnas skoltiden och få se vår barndoms internat mer från hennes synvinkel. Det var ofta svårt för oss barn att vara skilda från våra föräldrar och småsyskon under större delen av året. Men det var också tufft för fröknarna, berättade HannaLisa. Det fanns stora krav på lärarna från föräldrar och styrelse. Plikten att se till att eleverna var förberedda för skola i Sverige låg tungt på axlarna. Hanna-Lisa hade en stor kärlek till naturen och det gjorde att vi fick fina idrottsdagar i skogar och berg runt Kodai. Det skingrade hemlängtan. Hon lärde oss också att odla i små individuella land.
Hanna-Lisa engagerade sig i klimatet och det kan tyckas underligt, men i byn Kamuthi där hon verkade ligger nu världens största solenergipark, ett fält på en kvadratmil. Hanna-Lisa bodde i sin villa i Funbo ända till två dagar före sin död. Hon ville bo hemma. Skogen runt huset gladde henne. Fåglar, harar och rådjur fick mat. Hon höll också kontakten med många vänner. Hon var fullkomligt skarp till intellektet, glad och tålig trots sin bundenhet i rullstol de sista åren.
Det blev enahanda för en aktiv och skarp kvinna som HannaLisa att bli bunden inomhus under coronatid. På 1:a advent träffades vi utomhus. Det var kallt. Hanna-Lisa hade bestämt att vi skulle sitta ute. Vi hade bord, stolar, grönkålssoppa, bröd och kaffe med. Hon satt i sin rullstol omsvept av sjalar och filtar med stickad mössa och vantar och njöt av flera portioner.
Även två dagar innan hon lämnade jorden var hon helt klar i tanken och vi kunde inte ana att det var sista gången vi sågs. Vi är många pensionerade, Solviksbarn, som minns vår fröken med glädje och tacksamhet.