Åke var under många år aktiv i Hörselskadades förening i Uppsala. Han var inte själv hörselskadad men kom in i föreningen via sin fru Pirjo. De båda kom att sätta sin prägel på arbetet i många år.
Ett av Åkes första uppdrag för HRF Uppsala var som redaktör för medlemstidningen Luren. När tidningen firade tio år noterade Åke själv ”Det var en rolig tid och ibland faktiskt lite spännande”. Det var precis den här tiden då datorn gjorde sitt intåg i föreningslivet. Därmed slapp han ”klippa och klistra” och eftersom Åke var intresserad av ny teknik så lärde han sig snabbt.
Åke och Pirjo ansvarade under många år för månadsträffar för våra äldre medlemmar. Det var uppskattade och värdefulla träffpunkter som minskade en isolering som annars är vanlig för hörselskadade. Åke hade ingen erfarenhet av redovisning och bokföring men han lärde sig snabbt när han valdes in som kassör.
Han valde att vara adjungerad för uppdraget, för Åke var en person som föredrog att finnas med och assistera i bakgrunden. När han senare avgick som kassör accepterade han att i stället gå in som revisor. Vi som fanns med i styrelsen på den tiden var alltid trygga med att både räkenskaper och granskning av dessa sköttes oklanderligt.
Åke och Pirjo tillbringade mycket tid vid sitt älskade Borgarbo. Där ägnade de sig ofta åt trädgården som alltid blomstrade praktfullt. Släkt och vänner var alltid välkomna på besök. När Pirjo inte längre fanns vid Åkes sida blev ensamheten mycket påtaglig. Då fyllde sönerna ett stort tomrum och Åke fanns till hands både för dem och för andra i sin närhet.
Åke var en person som alla uppskattade. Han var lugn, pålitlig och kunnig i allt han tog sig för. Han var också en god lyssnare som såg alla. Vi var många som uppskattade hans vänskap och omtanke.
Nu är det Åke som lämnar ett tomrum efter sig, men också många fina minnen.