Under ett drygt kvartssekel var han verksam vid Historiska institutionen i Uppsala. År 1981 tillträdde han en professur i baltiska studier vid Stockholms universitet. För oss är det tiden dessförinnan som vi minns.
Valborgsmässoafton1975 skrev Aleksander förord till sin avhandling. Han tackade alla som var eller varit knutna till ”Historiska institutionen vid Uppsala universitet – den bästa av alla institutioner”. Möjligen överord av en man som annars nästan alltid var ytterst exakt och precis. Men det låg också sanning i orden. Inte minst hade han själv bidragit till det, vilket han fortsatte att göra ett antal år. Vi som var hans elever och/eller kolleger måste dock invända mot hans formuleringar. Det var och är nämligen vi som har att tacka honom och inte tvärtom.
Under sin tid vid institutionen hade han allt mer kommit att spela en central roll som inspiratör och rättesnöre. Han personifierade den goda forskaren/läraren. Hans beläsenhet och vidsynthet var enorm och det var en bas för hans allmänna gärning. Retoriskt frågade han: vad som var bäst en lektion där alla var nöjda men ingen lärt sig något eller tvärtom där dock en lärt sig något. I Alexanders fall var man emellertid alltid nöjd och man hade man lärt sig mycket!
Aleksander var historiematerialist. För honom handlade det inte om en politisk teori eller ideologi utan om en samhällsteori. Eftersom samhället har systemkaraktär – dvs det mesta eller rent av allt hänger ihop med allt annat – är det nödvändigt att ta hjälp av en någotsånär allomfattande samhällsteori. För Aleksander var det inte fråga om en karta som förklarade samhället, utan om en utgångspunkt för att ställa frågor. Begreppslig och terminologisk skärpa anbefalldes: ”När man ska jaga mygg är inte en luftvärnskanon ett lämpligt redskap.”
Forna elever/kolleger från Uppsala