Vi träffades 1974 på Norrbyska studenthemmet i Uppsala, dit Anders kommit för att läsa till präst. Men extraknäckandet på Stadsteatern passade hans ystra kynne bättre och efter vapenfri värnplikt antogs han till Statens scenskola i Göteborg. Anders blev således skådespelare och fann snart sin plats på de svenska teatrarna i Åbo och Helsingfors. Hur han kunde acceptera regi är dock en gåta. Anders förblev sin egen regissör, livet igenom, och det var logiskt att han tidigt började skriva egna pjäser – både för scen och radio.
Vår vänskap handlade mycket om att hjälpa varandra navigera i en svårtolkad omvärld, där Anders kunde känna sig som gäst och främling. ”Människan är ibland så tafatt och valhänt i sina bedömningar”, skrev han och återkom med sin ömsinta humor ofta till detta tema, inte sällan med sig själv som lätt kamouflerat exempel – som i novellsamlingen Ögon i mörkret och romanen En liten man i norr.
Som rikssvensk i Finland var Anders begriplig för sin omgivning – men inte en del av den. Han kunde därmed iakttaga och berätta utan förpliktelser åt något håll. Detta obundna förhållningssätt firar triumfer i den kostliga Kalevala för lata, Anders mest hyllade verk, där han tar sig stora friheter med Lönnrots klassiska folkepos. Men det är en lekfullhet med respekt – och bibehållet versmått! – som ger läsaren igenkännandets glädje och samtidigt en påminnelse om originalets märg och krydda.
Trygghetspunkterna i Anders liv var livskamraten, kollegan Susanne i Helsingfors och – tills för några år sedan – mamma Älva i Tranås. En pied-à-terre vid Fyrisån blev replipunkt på senare år. Ett vackert exempel på hur Anders och Susanne, dessa särbegåvade individualister, arbetade sida vid sida, är de monologer de publicerade tillsammans 2015: En sista biltur och In transit. Där berättar Anders om sitt långa, vemodiga avsked från modern. De färdas genom den småländska hembygden, stannar, plockar blommor – och minns. Genom Älvas ögon återupptäcker Anders förtrollningen i barndomens Lönneberga: ”Vad det är vackert, säger mamma, man kan inte tro att det är sant. Det här skulle man unna många att få se”. Jo, det var sant, och Anders hjälpte oss att se det.