Anders var en varm, sann och nära vän samt en mycket omtyckt musikpedagog.
Mitt första minne av Anders är från 1977. Anders var då 49 år och jag var 22. Då började jag jobba som flöjtpedagog på Kommunala Musikskolan i Uppsala. Mina första elever fanns i Bälinge och där fanns också Anders. Vi jobbade tillsammans där i flera år. Varje termin avslutades hemma hos musikläraren Yvonne Bååth-Persson i Skuttunge. Där berättade Anders bl.a. om hur han på 50-talet reste runt halva Uppland på moped med fioler på släp för att sprida musikkunskaper hos befolkningen. Jag fick vid dessa möten hemma hos Yvonne många gånger chansen att spela med Anders vilket alltid var lika lärorikt, inspirerande och lustfyllt. Dessa träffar pågick under ett antal år och resulterade så småningom i en konsert i Lyckebokyrkan i Storvreta.
Anders var som en mentor för mig, och mitt sista minne av honom var hemma hos honom i Storvreta i samband med hans 90-årsdag för snart tre år sedan. Anders var, som oftast, på bra humör och jag hyllade honom genom att spela den danske gitarristen Ulrik Neumanns "En Kärleksvals". Anders tyckte mycket om den och, som alltid, uttryckte han sitt gillande på ett sådant sätt att jag blev väldigt glad och kände att ”det där var nog inte så illa kanske”.
Det var så han var, vår käre pedagog Anders. En varm, sann och oerhört omtyckt pedagog som spred glädje och värme så att alla trivdes och kände att de växte som människor och musiker. Anders levde ett långt liv med musik och hans ödmjuka, vänliga och varma sätt fick hans elever att växa som människor och musiker vilket är den sanna musikpedagogens viktigaste uppgift.
Tack Anders!