Många har i denna tidning och andra medier vittnat om Annagretas stora och långvariga betydelse för svensk forskningsinformation, en pionjärgärning som tog sin början kring 1977. Det fanns emellertid en tid också dessförinnan, då Annagreta var min kollega och vän inom Uppsala universitets förvaltning.
Under 1960-talets senare del expanderade svensk högre utbildning på ett närmast exempellöst sätt, något som ledde till brist på mycket – bl a lärare, lokaler och kurslitteratur. Kommittén för akademisk kurslitteratur vid Universitetskanslersämbetet tog sig an den senare bristen och presenterade 1967 en utredning om tillgång, produktion och tillhandahållande av kurslitteratur. Där föreslogs som en åtgärd särskilda tjänster som läromedelskonsulent, som en sorts mäklare mellan institutioner och bokhandel. Annagreta blev Uppsala universitets första och enda, bortsett från sedermera ledarskribenten i DN Barbro Hedvall som vikarierade då dottern Victoria föddes. Med liv, lust och frenesi åtog sig Annagreta den inte helt avundsvärda uppgiften att få litteraturlistor beslutade i så god tid och med sådant innehåll att bokhandeln kunde tillhandahålla ett tillräckligt antal exemplar vid kursstart.
Själv var jag under denna tid Uppsala universitets enda informatör, placerad inom utbildningsbyrån där också Annagreta verkade. Vi hade, som ensamt ansvariga för var sitt område, mycket god och närmast daglig kontakt. Jag minns den tiden med stor glädje.
I mitten av 1970-talet gick jag successivt över till andra uppgifter. Det var också en tid då kommunikation, eller som det då hette information, uppmärksammades alltmer som en strategisk uppgift. Det beslutades att en informationsenhet skulle upprättas nära universitetsledningen och Annagreta blev Uppsala universitets första informationschef. Därifrån tog hon sedan steget till Forskningsrådsnämnden och blev en nationell föregångskvinna på sitt område. Tredje gången gillt som pionjär.