De från alla håll kommande hyllningarna till minnet av Bengt Göransson avser inte bara hans insatser för teater, musik, museer, bibliotek, media, universitet och skola, när han satt i regeringen mellan 1982 och 1991. De handlar också om vad han betydde som opinionsbildare dessförinnan och därefter.
Det som gör honom så unisont hyllad har att göra med hans förmåga att hålla kontakt med tiotusentals människor över hela landet och att kunna stimulera till oavslutade samtal om alla upptänkliga ämnen. Han var i ordets bästa mening en intellektuell och verkade för att alla skulle tillägna oss den livshållningen.
Väsentligen var det två synpunkter som vägledde honom. Den ena var vikten av integritet. Vad som är sant, rätt och tilltalande avgörs inte av vad publiken eller någon för tillfället uppburen auktoritet säger utan av skälen för vad vi hävdar. Det ligger då i sakens natur att det råder delade meningar. Skiljaktigheter är inget att beklaga. Polemik stimulerar till eftertanke.
Den andra huvudsynpunkten avsåg vad som borde menas med effektivitet. Utöver att anse att konsten, skolan, medierna och vetenskapen bäst fyller sina uppgifter om de verkar i sin egen rätt motsatte han sig all slags ekonomism. Som medborgare får vi inte låta oss reduceras till att bara vara kunder.
Poängen med kultur- och kunskapspolitiken är att den verkar folkbildande och lockar till fördjupning. Att detta sätt att resonera i termer av integritet och medborgarskap nu samfällt lovprisas är fortsatt hoppingivande.