Den avlidnes personlighet och gärning har redan varit föremål för erkännsamma uttalanden av bedömare som stod honom nära. Här skall nämnas ett par episoder som från ett annat håll belyser Bengt Göranssons generösa öppenhet, oberoende och integritet men också den befriande okonventionella hållning som präglade hans ämbetsutövning.
Veterligen hade vi inte träffats personligen när han en dag år 1987 ringde mig – han använde gärna telefonen i sina kontakter – och föreslog att jag skulle inträda i Kulturrådets styrelse. Jag invände att jag genom många års kulturkonservativa skriverier i blandade ämnen måste anses svårt komprometterad i den massmediala kulturelitens ögon och alls inte passade för uppdraget. ”Just därför,” försäkrade han, ”du behövs.” Och så blev det. Fler kontakter skulle följa under åren. Det innebar inte att Bengt Göransson gav avkall på sin socialdemokratiska övertygelse. I all sin lågmäldhet kunde han vara en blixtrande träffsäker polemiker.
På hösten 1989 ägde rektorsskifte rum vid Uppsala universitet – en traditionell och på rituella detaljer rik men också dramatisk och suggestiv högtidlighet. Den frackklädda skaran samlades till procession i universitetets förhall när den nye utbildningsministern Bengt Göransson dök upp, i kavajkostym och sin vana trogen bärande en kasse med böcker. För mig, som skulle installeras i ämbetet den dagen, var det självklart att ministern skulle delta i ceremonin. Han värjde sig med hänvisning till sin avvikande klädsel bland frackarna. En snilleblixt löste problemet. Avgående rektor, Martin H:son Holmdahl, hade av studenterna vid Göteborgs nation, där han var inspektor, begåvats med en svart slängkappa med ljusblått sidenfoder. Den dolde all skröplighet, och Bengt lät sig milt knorrande iföras plagget och tåga in på den hedersplats som tillkom honom. Så debuterade en utbildningsminister som kom att kännas som universitetens vän och beskyddare, inte som deras väktare.