Birgitta, uppvuxen i Sandviken, kom på 70-talet till Uppsala för att bli lärare. Hon träffade sin livskamrat Håkan och hemvisten blev Skävekollektivet på den uppländska slätten. Där bodde dom tills barnen kom i tät följd. Gemenskapen gick från att bo kollektivt till att vi, under åren som följde, samlades under namnet kollektivkommittén där Birgitta var vår starkaste motor. Sena kvällar kom sånghäften och Håkans gitarr fram. Birgitta kunde sin Dylan, sin Taube och alla 60-talsschlagers. Uppdaterad, med tydliga preferenser inom film, teater och konsertliv, nutidsorienterad, påläst och alltid pigg på en ny diskussion. Reslusten var stor och gällde inte minst de otaliga, spännande och hemliga destinationer vi planerade in då en kommittémedlem fyllde jämnt.
Birgitta mötte alltid upp iklädd något vackert, eget sytt eller stickat.
I Mumins värld fann hon med lätthet någon som kunde belysa tillvarons komplexitet och djup. Snorkfröken, Muminpappan eller Hemulen
Sommarhuset på Blidö blev platsen där Birgitta fick möjlighet att i överdåd njuta av pioner, luktärter, sparris och äpplen. Det stora intresset för odling och trädgårdsdesign fick där sitt utlopp och i det vackra växthuset samlades vi till Valborg under så många år att det kom att bli tradition.
I Den Stora Gåtan skriver Tranströmer att begravningarna kommer tätare och tätare som vägskyltarna när man närmar sig en stad / En bro bygger sig långsamt rakt ut i rymden Vi står tagna kvar på bron och saknar vår levnadsglada, starka kamrat och tänker att någon måste ha skyltat fel denna gång. Vårvindar friska ska leka och viska även denna vår. Hur det ska vara möjligt utan Birgittas klara men bestämda stämma i välkomsthälsningen är för oss den stora gåtan