Efter gymnasiereformen 1970 bildades Linnéskolan och en grupp yngre lärare anställdes. Birgitta blev en av oss. Hon kom att stanna på Linné under hela sin lärargärning. Det blev många gemensamma arbetsår, under både goda och mindre goda tider. Nu har Birgitta slutgiltigt lämnat vår krets, men vi behåller henne kvar inom oss.
Birgitta var en färgstark person och en engagerad lärare i svenska och historia. I många sammanhang ivrade hon kraftfullt för att eleverna skulle bibringas ett jämställdhets-perspektiv, att kvinnors/flickors möjligheter skulle förbättras och att deras roll i historien skulle lyftas fram. Birgitta kallade sig aldrig feminist, men deltog aktivt i arrangemangen kring många studiedagar med jämställdhetstema. Som lärare var hon plikttrogen, saklig och realistisk och förtröttades aldrig i sin övertygelse att läraryrket var viktigt för våra elevers utveckling. Det fanns en trygghet i att dela hennes entusiasm. Hon var intresserad av pedagogik och eleverna kände att hon brydde sig om dem. Enligt en elev ville hon ha ordning och reda, var lagom sträng och framförallt var Birgitta alltid glad, när hon kom in till lektionen och det gav energi.
Omtänksamhet präglade också hennes förhållande till kollegor. Vänlighet och humor gjorde umgänget lätt och man kunde alltid vända sig till Birgitta för att få goda råd. Hon deltog i skolans inre liv genom teatergrupp och skolkör samt genom att ofta ordna teaterbesök för eleverna.
Birgitta var seriös, med en stark personlig integritet. Det medförde att många lyssnade till henne. Ofta yttrade hon sig med kloka förslag – stundom rätt bitskt. Hon framförde modigt sin åsikt utan att för ett ögonblick söka beröm eller medhåll. Hon var det ”salt”, som gjorde personalkonferenser mera meningsfulla.
Nu har hennes röst tystnat. Många av oss kan lätt framkalla den ur minnet. Tack Birgitta, du var en god kollega och en mycket pålitlig god vän!
För vännerna på Linnéskolan: