Björn växte upp Limhamn och var ett av tre barn till föräldrarna Ove och Ulla Andersson. Han var ett kreativt barn, spelade gitarr, bollsporter, musik och väldigt påhittig.
Efter avslutad skolgång arbetade han en tid på Kockums i Malmö, men även på Statens utredningshem för ungdomar med uppväxtsvårigheter. Detta lade grunden till fortsatt intresse och utbildning inom ungdomsarbete. Björn utbildade sig till ungdomspedagog vid Biskops Arnö. Han studerade även vid Svalövs folkhögskola, där han också träffade sin blivande fru Eva. De gifte sig och fick sönerna Mattias och Daniel.
Flytten gick till Skellefteå och arbete som ungdomskonsulent inom St Olovs församling. Han var en sökare inom olika områden, sociala, samhälleliga och politiska och intresserade sig för att skapa nya samhälleliga mötesplatser.
Han studerade vidare på socionomprogrammet vid Umeå Universitet.
Björn flyttade till Uppsala och arbetade där större delen av sitt yrkesliv inom socialförvaltningen. Björn hade ofta olika projekt på gång, samtalsstöd, bloggande, cykelsommar som gick mellan Uppsala och Malmö med mera.
Björn var klok och empatisk, hade värme och humor och nära till dråpliga upptåg. Han var en livsnjutare och konstnärssjäl och brottades med frågor om livet, döden och gud. Björn utmärkte sig på gitarr, även luftgitarr, diktade visor och bloggade med emfas.
Vänner, barn, barnbarn och syskonbarn fick många gånger ta del av hans klokskap och hans förmåga att lyssna, att ge och ta emot i förtroliga samtal där tiden lades åt sidan.
Barnbarnen var en källa till ömsesidig glädje. Att vara med farfar var som på tivoli. Hisnande upplevelser, roliga påhitt och lekar som ännu inte uppfunnits.
En av hans söner sa: ”När han var som bäst, saknade han helt konkurrens av andra. De var inte ens på samma planet”.
De sista åren levde Björn ett stillsamt liv på Oskarbygården i Tierp. Många goda och glada minnen finns kvar av en varm vän, bror, pappa och farfar.