Claes-Göran kom till Uppsala 1983 som nybliven professor i socialmedicin, en disciplin som passade honom perfekt – samspelet mellan samhället, individen och vården.
Han hade redan en bred erfarenhet av olika samhällsmiljöer som provinsialläkare, socialläkare, psykiater, vårdcentralchef och inte minst som redaktör för Socialmedicinsk Tidskrift. Denna syssla uppehöll han för övrigt i 35 år. Till Uppsala medförde han sitt stora nätverk inom klinisk verksamhet som nu förstärktes med kontakter inom nationell och internationell forskning, och genom de många uppdragen inom forskningsråd och expertkommittéer.
Till detta nätverksbyggande bidrog Claes-Görans genuina intresse för människor och hans förmåga att skapa förtroende, hans livliga intellekt och förmåga att inspirera. Ett ämne som fångade honom speciellt var medicinsk etik. På 1980- och 1990-talen blev han engagerad som sakkunnig i en serie utredningar om dödsbegrepp, organdonation, obduktion och dissektion, där de etisk/juridiska frågeställningarna var centrala. Mot bakgrund av dessa erfarenheter arrangerade han 1996 tillsammans med en grupp på institutionen ett framgångsrikt internationellt symposium om altruism med inbjudna forskare i frontlinjen.
Han arbetade även aktivt i riksföreningen Rätten till en värdig död, (grundad av professor Ingemar Hedenius i Uppsala), som strävar efter att ge svårt lidande människor möjlighet till dödshjälp inom sjukvården. Hans forskning med ett par hundra publikationer i vetenskapliga tidskrifter rörde främst samhällsperspektivet relativt sjukdomar, vårdyrkens identitetsutveckling samt medicinetiska frågor generellt. Efter pensioneringen var han ordförande i Svenska Läkaresällskapet.
Som forskare vid Socialmedicinska institutionen minns vi Claes-Göran med stor glädje och värme. Våra forskarmöten under hans aktiva tid gav alltid nya infallsvinklar och ny energi. Vi saknar honom.