”Jag har en fråga, och beroende på hur du svarar på den har jag sedan en eller två ytterligare frågor!” Alla som någon gång haft förmånen att handledas av Eberhard Herrmann, professor emeritus vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet, känner nog igen formuleringen och förväntningarna den väckte. Här fanns en handledare som tog sin uppgift på största allvar och tänkte i både två och tre led om hur texter kunde förbättras.
Eberhard disputerade i religionsfilosofi vid Uppsala universitet på en avhandling om Bernhard Bolzano 1977 och förblev Teologiska institutionen trogen under hela sitt yrkesliv, först som universitetslektor och senare som professor. Hans generositet och integritet gjorde honom till en mycket uppskattad kollega. Som forskare lämnade Eberhard viktiga bidrag till många centrala områden inom religionsfilosofin, som realism/antirealismdebatten och frågan om relationen religion-vetenskap. På det senare området utvecklade han en idé om en arbetsdelning mellan religion och vetenskap, där vetenskaperna utforskar empiriska samband medan religioner och sekulära livsåskådningar förvaltar insikter om hur det är att leva som människa med livets både ljusa och mörka sidor.
Men det var som lärare och handledare Eberhard kom till sin fulla rätt. Under sin tid som professor handledde han mer än 20 doktorander fram till disputation, varav många själva fortsatt inom akademin. Eberhards förmåga att kombinera en konstruktiv ton med höga krav motiverade studenter och doktorander att hela tiden jobba hårdare och tänka djupare. På Högre seminariet i religionsfilosofi prövades olika arbetsformer, och stämningen var välgörande fri från hierarkier: det viktiga var de goda idéerna, inte vem som framförde dem. Det som förblev en fast punkt var postseminariet, där Eberhards underfundiga observationer om sina två hemländer Tyskland och Sverige lockade till både skratt och diskussion. En stor humanist och varm människa har lämnat oss.